han beder icke endast för hemfärden utan vädor, men om en lyckosam resa för Eder genom tidens skiften och pröfningar. Han sträcker utöfver Eder alla sina välönskningar, lyser välsignelse öfver hvarjes sändning i lifvet. Vi se troligen icke hvarandra åter; men det ädla, för hvilket vi gemensamt böra sträfva, är oförgängligt, och omkring det, om icke i rummet dock med andan, skola vi mötas i uppsåtet, i verksamheten, i ömsesidiga uppmun (ringar, en gång i lönen för vårt arbete derofvan. Gån i eder kallelse med den gode Guden till ledare. Farväl? Derefter uppträdde Hrr Plough och Böggild, hvilka å sina kamraters vägnar tackade IIr Erkebiskopen och för honom föreslog etl lefre, vidare Hrr Hage och Poulsen, samt slutligen Ordförande Kurator, som proponerade sista skalen : Afsked och Aterseende?. hvilken med enthusiastiska hurrarop beseglades. Tillika utdelades de af Hrr Nybom och Strandberg författade verser. Kl. en quart till 8 på aftonen skedde afresan med Angfartyget Upland, under salut från Slottsvallen, flerfaldiga alskedssånger och mångdubbla hurrarop såväl från fartyget, som från den på stranden hvimlande solkskaran. Subscriptionen for Grave påminner om en gammal kuriös anekdot. Det var en gång i Stockholm en köpman, född Pomerink, millionär och snål. På ett kalas upphof en hans landsman sin röst och gjorde följande förslag: Mine Urr; vid detta glada tillfälle vill jag taga mig friheten påkalla II. II:s srikostighet för ett gammalt fruntimmer i vår födelseort. llon är der hemma stadd i yttersta nöd, ehuru hon här har rika barn; hon lider brist på det nödvändigaste, under det en hennes son här simmar i öfverslöd. Med ett ord, jag föreslår en insamling åt Hr commerce-Råde S:s mor. S., som var närvarande (till och med värd, såsom somliga påstod), fann sig icke förolämpad eller förlägen i ringaste måtta, utan bidrog äfven med några riksdaler till insamlingen. Sålunda påstås det, att Grave, on ej fått, dock har att vänta bidrag af der kända mildheten från sådana håll, hvarifrår man knappast hade anledning att förmoda det Sjelfva Kämnersrätten tros komma att bidrag sin skärf, i glädje öfver att hafva blifvit a med mannen. — Mycket roligt är det att tån ka sig, såsom stående bredvid hvarandra, des ssa båda insamlingar: den ena för Grave, der vandra för medaljen, då man NB. tager der sednare i den mening, hvari soldaterne ocl rotebåtsmännen i vissa delar af Skåne oc! Småland taga den.