Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1843, sida 2

beslöt således, för att stilla sin nyfikenhet och roa sin hustru med beskrifningen af denna rysliga, något sagolika, händelse, alt sölja resurreclionsmannen, och ingå på handeln. Genom den uti England herrskande svårigheten att erhålla lik, kunde det för honom, som med passion egnade sig åt sin konst, ej vara likgiltigt, att uppöfva sin anatomiska kunskap, genom lemmarnes söndring. llvad säger du om fem pund? frågade doktorn, för att komma öfverens om handeln med liksäljaren. — Herre! svarade Polecat, i det han blef stående, lade händerne öfver ryggen, slog det ena krokiga benet öfver det andra och skådade upp på doktorn: Herre! sade han med en grof ton, ser jag kanhända ut som en stinkande kabeljou, som en flådd sjöbund, som ett otjäradt läckande skeppsrum, ur hvilket man nyligen tagit det våta kontrabandet? Ser jag sådan ut, efter ni kan bjuda mig fem pund? Fem pund?! Jag vill genast hängas uti en galge om icke den gosse, jag för till Eder, är värd fyra gånger så mycket. Herre! den gossen väger sina fulla 20 pund sterling, mer än någon uti gamla England; en alldeles kärnfrisk pojke, röd och hvit som en ros. Karl ropade doktor Goodfriday, i det ban qvälde en ryslig aning; skildra ej din vara med alltför lisliga särgor; jag skulle då lätt blifva frestad att anse dig för något mera än en blott resurrectionsman. Huru kommer det sig, all liket ej har något lyte? Af hvilken sjukdom dog den slackarn, om hvilken du talar? Thomas såg alt doktor Goodfriday icke förstod skämt, ryckte med fingrarne uti halskragen,