till honom. Nu, sedan jag efter önskan uträttat milt ärende, kommer jag åter till eder för att aflemna räkenskap derför. J hafven för min räddning uppoffrat edra boningar, edert husgeråd och frukten af ett helt års tunga arbete, utan alt hafva låtit böra den ringaste klagan deröfver. Jag medför nu till eder medel, hvarigenom J kunnen ersätta edra förluster. I denna portefeuille finnas 20,000 Francs, dem jag skall öfverlemna till Mairen, som deraf skall tilldela hvar och en af eder i forhällande till dess lidna skada. Fråga icke huru jag förskaffat mig denna summa, det är en hemlighet, som J framdeles skolen få erfara, men hvilken jag sör närvarande och isynnerhet för i dag måste förtiga. Jag skall nu åter begifva mig bort med desse herrar, som fört mig hit, och lemna eder på en tid; huru länge kan jag ej bestämma. Men så länge jag måste vara skild från eder, blilven alltid hvad J varit, då jag vistats bland eder, goda, flitiga och redliga menniskor. leven i enighet med hvarandra såsom goda Cbristne, älsken hvarandra, bibehållen gudsfruktan och t tänken på eder gamle vän, som J förr eller senare skolen återse der, hvarest de, som älskat hvarandra säsom vi, aldrig skola ätskiljas. Mina barn! knäböjen nu, och emottagen min välsignelse! — På dessa ord föll hela den församlade menigheten på knä, jemvål soldaterna, som ditlört pastorn och på hvilkas känslor denna rörande scen lisligt inverkade. Gubben, hvars blickar rigtades mot himlen, och hvars ande tycktes sväfda i högre rymder, utsträckte sina åldriga ; änder öfver det knäböjda folket och anropade