kärlek till honom, återkom han, dock icke till Sanct-Sgatha, utan till de rykande ruinerna af det ställe, som förut burit detta namn. Det är ej möjligt att skildra den smärta, som angrep honom, då han såg sina käre församlingsboar af alla åldrar och kön ligga på öppna fältet wed den boskap, de kunnat rädda undan lågorna, — då han säg, huru de med stum förtviflan betraktade de rykande lemningarne af deras boningar, deras bohag och gröda. Han frågade dem under tårar, hvarföre de ej sökt förekomma den olycka, hvars rysliga följder han bade för ögonen, derigenom att de uppgilvit hans vistelseort, och om man väl bordt göra afseende på de få dagar, som en 75-årig gubbe ännu kunde lefva, då det gällde, att frälsa lifvet på så många, som ännu voro i sina bästa år, men som nu måste förgås af brist på beningar, kläder och föda. — Man svarade honom, att det varit en helig pligt, alt för hvad pris som helst rädda församlingens fader, och att man ej för dyrt kunde betala den lyckan, att få behålla honom. Derpå svarade han, att det de nu gjort för honom, visade honom den väg, han till deras välsärd borde följa, och att man inom kort skulle få se, om han vore värdig det stora offer, som de med så mycken beredvillighet gjort för att rädda hans så återstående dagar. — Tre dagar derefter, då Folkrepresentanten, som hemsökt Sanct-Agatha, satt i sitt kabinett i Niort för att med ortens embetsmän rädslå om bästa sättet att kufva insurgenterna, förde man till honom en gubbe med snohvila hår på det lutande hufvudet, stödd på en käpp och i presterlig, ehuru trasig klädnad. Sedan gubben in