Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1843, sida 1

rande att bilda honom, så väl som sina öfriga barn, framför allt, för det husliga lifvet, något som, enligt våärt tycke, dock alldeles inte låg i hennes herrsklystna karakter. Också är det en afgjord sak, att Hertig Fredrik dog, till följe af sina utsväsningar, och alla tre Lovisa Ulrikas söner hade, som vi tro, inga barn; ty vi frukta, att man till Gustaf Adolf bade kunnat säga, som till en viss annan person: din far dog barnlös. Då man något litet endast har hört talas om Hertig Fredriks lefnadssätt, öfverraskas man af det lätta sätt, bvarmed han uppgör sina räkningar med verlden och Gud. Vi frukta, alt den, som följer hans exempel, lätt nog skulle finna, att han missräknal sig; ty menniskan får ej ursäkta sig med sin natur, det är bloti djuret, som får följa den; menniskans stora pligt och företräde är, att bekämpa, öfvervinna, förädla och höja sig öfver den; gör hon det ej, så sjunker hon ofta under djuren. — Tju gusjette Kapitlet ashandlar en olvermåttan både glad och sorglig händelse inom Gustaf Adolfs familj, neml. hans svärföräldrars, svågers och svägerskas besök, hvars början var åtföljat af en mängd glada fester, hvarvid, bland andra, fransyska republikens ambassadör, dåvarande general, sedermera marskalken Duroc, hertig af Frioul, väckte särdeles uppseende; men hvars slut gjordes hemskt oförgätligt, genom, Drottningens faders, arfprinsens af Baden, Carl Ludvigs hastiga död. Man mäste medge, att få qvinnor blefvo så pröfvade, som drottning Fredrika; ty äfven, på höjden al sin glans, hade hon, oaktadt allt hvad sörf. gör att framhäfva Gustaf Adolfs förträffligheter, ett olyckligt husligt lif, och äfven lörl. kan ej alldeles förbigå att antyda hans tyranniska etiketts-slafveri, som en gång föranledde honom ätt högt. öfver bordet, tillropa henne: Taises — vous, mudame!, då han tyckte henne tala för mycket med en gammal bekant, badenska sändebudet. Hvad Gustaf Adolf var, älskvärd var han åtminstone ej: — Äfven Ludvig Philips af Orleans, numera Fransmännens konungs besök i Stockholm vidröres. Hurt vinner en ej dervid sanningen af de orden hågen: Herran sätter konungar af och till.— Bland fula; men karakteristiska drag hos Gu staf Adolf, är behandlingen af den beryktadt Boheman. karlen må nu hafva varit huruda som heldst, och uppriktigt sagdt, lita vi e särdeles på hans anteckningar, så var hans he handling våld, som alldrig borde kunna eg rum i ett lagbundet samhälle. Nicrolh, de sedermera, för egennytta och väld, afsatta lands bösdingen i Östergöthland, säges dervid hafv visat någon barmhertighet och rätiskänsla, hvil ket, dock, med anledning af hans senare hand lingssält, låter något otroligt. Ugglas, Rosen blad och Edelkreutz, stodo också rätt vackr i denna affär, jemte kungen. Den förstnämd vore väl ändå den egentliga deus ex machin i denna, liksom nästan i alla Gustaf Adol, dåraktiga handlingar, också föll han på san ma gång med machinen, som han satte i re relse, då deremot de andra begge, som mar tl liksom med Fouche, under de 400 dagarn. IK noga visste hvem de tjente, blefvo stå dande, Kolossala ordensvurmerier hade imelle