Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1843, sida 1

hela stämpeln af en sann rihetshjelles inspiration: Fyllom våra glas och låtom oss skratta, Bröder! en stund åt verldens lopp; tiderna blifva så besatta, vishetens fall höjt därskapen opp, Snille och förtjenst, på nödens krycka, vandra föraktade, hand i hand; dygden forsmäktar, lasten gör lycka: skål för vårt lyckliga fosterland! Sanningens fackla fåfängt sprider öfver jorden sin sköna dag, dårens öga vid skenet svider, slafven blundar för dess behag; och, om en vis, med möda tränger fram ur hopen och röjer sig, straxt despotismen bilan svänger och sanatismen ropar: tigl! vhälven, despoter! Bäfven att trotsa menniskans rätt och folkens makt; snart skall den hämnande friheten krossa edra palatsers röfvade prakt. Blodiga skuggor, af hämden ledde , hotande, stiga ur grafvens sköt, blotta de sår, er hand dem beredde, kräfva det blod, er grymhet göt. oe frihet och snille, stötte från thronen af favoriters smickrande tropp, okände vandra bland nationen, utan bergning och utan hopp. Frihetens vän i bojor ligger, — träldomens vän bär blåa band, äran svälter och dygden tigger: — Skål för vårt lyckliga sosterland! pock, än har frihet ej flytt från Norden, äån, från dess sacklas rena glans, Sypyrides ett återsken kring jorden; än finns lager till hjeltens krans. Bröder! ett vänskapsband vi sluta: Heldre döden, än slafveri! Ljuft är sitt blod för friheten gjuta, krossa tyrannen och dö — fri i Jo, det hafva de hållit bra ord med de bröderna. För öfrigt är det ju en sång, värdig att stå bredvid Marseiller-hymnen, och som om den vore skrifven i dag; men hvem skulle i den känna igen samma författare, som till skriften: lar Sverge publicitet och publicister? m. m. af samma halt? — Det gör likväl i det hela, detsamma, om en och annan individ visar sig så inkonseqvent, det blir alltid värst för honom sjelf; der dylika ideer uttalts, dö de aldrig, utan sprida sina frön år från år vidare, och således hoppas vi, att folket aldrig skall blifva slaf, om också en och annan enskild blir det. Imellertid kan man, i motsats af Michaöl Angelos yt trande i Ohlenschlägers Correggio: Jag tycker Jom de små, emedan de äro så slora, om jor dens stora, säga: hvad de äro små! — Herti; Fredrik Adolf af Östergöthland, som lindrigas up sagdt, var såsom hvita plåstret, vill Förf. ock så gerna göra till ett lumen mundi, ett käri sör all dygd, hvars enda fel skulle bestå i all yför stor kårleksrikhet, en följd af, som Förf r låter påskina, hans moders Lovisa Ulrikas sträf RR AT .. ————