Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1843, sida 2

Uvilket är då detta skäl? Minerva låter sjelf påskina, att hennes glädje öfver de första rägndropparna ligger i den deraf uppkomna möjligheten att motarbeta Riksdag; och den gången torde hon verkligen mena, hvad hon säger. Men det återstod då, att utreda, hvarföre hon i närvarande stund är så rädd för Riksdag. Nog begriper man, atten dylik alltid är bekymmersam och tråkig för hennes vän Biskopen-Statsrådet och flera andra vänner; men detta är dock icke tillräckligt att förklara mer än obenägenheten mot riksdag i allmänhet; det förklarar, hvarföre hon icke vill honom, men förklarar icke, hvarföre hon just nu befarar, att han kan vara ifaggorna. Dock, äfven detta låter temligen utfundera sig, om man betraktar operations-sättet och besinnar, på hvad håll Minerva vanligen söker verka, då hon framdrager den fria pressen såsom stödjepunkt och buse. Minerva vet, så väl som någon, alt hela sagan om den fria pressens bemödanden för en riksdags sammankallande är uppdiktad; hon vet det så mycket bättre, som hon sjelf uppfunnit dikten. Att hon utstofferat henne med de öfverskuldsattas? interessen och önskningar m. m., det hörde naturligtvis till den gamla taktiken och väcker intet uppseende; något skall man hafva att förehära. Dessutom hatar hon icke de öfverskuldsalta mer, än någon annan, och skulle säkerligen i själ och hjerta icke missunna dem att göra en god affär; ty bland dem sinnas många hennes vänner, och hon har i allmänhet icke afsky för en eller annan liten god affär, när så kan åtbära. Detta var imediertid skylten, som, ehuru något utnött, togs fram, efter som det icke var rådrum att skaffa någon annan. IIusvudsaken var, att den liberala pressen måtte framstå såsom den sannskyldige befordraren af riksdag; och hvarföre, såsom nämndt är, hon var angelägen om just delta sken, det låter uträkna sig med vida mindre än en tunna krita. Predikningarne om den reaktion, som så pätagligen skall hafva inträdt i allmänna tänkesättet, lära hafva på vissa håll slagit djupare rötter, än predikanterne önskat. be, lika flere andra predikanter, hafva sjelfve visst icke trott, hvad de förkunnat; frägan var blott alt tillskapa en sorts belålenhet, som skulle vara välgörande för syndasömnen. Men det tog eld i blånorna; effekten blef icke benägenhet for sömn, utan tvärtom en förfärlig lust att rusa åstad med bålstora llauptund Staats Actionen och visa verlden, då det nu en gång kunde visas, alt nationen, sig sjelf lemnad, icke vore obenägen för någon ting beskedligt, t. ex. alt hjelpa upp både kabinettsoch andra kassor. En brinnande trängtan efter riksdag uppstod således; vederbörande organer hade ju nu bedyrat, att tänkesättet vore så ändradt, alt någon ting helt annat skulle blifva utaf än det förra rabulist-mötet. Man ville icke fara i fred, innan man sjelf sett och låtit verlden se all den herrlighet, som af reaktionen? var att vänta. Men si, då vardt en stor förskräckelse i de reaktions-förkunnande publicisters läger. kors för tusan! tänkte de, nu halva vi väckt en storm, som vi icke förmå stäsja. och kloka gubbar och kloka gummor lade om råd, huru de skulle undvika att blifva tagne på orden och tvungne att se en ny riksdag, som möjligen blefve ännu värre än den förra, oaktadt allt hvad de bedyrat; och intet bältre råd fans än att dikta, att det icke ezentligen funnes någon annan än den fria pressen och oppositioner, som önskade riksdag och kunde vinna derpå. Detta var kändt såsom ett förträllligt calmerande medel ; och alla tecken bedraga, om det icke gör verkan äfven nu. Och sker det, så må derpå skrifvas ett alnslängt probatum, ty kära, mycket kära hugskolt äro på tapeten, utom ofvannämnde lust alt visa verlden, huru orätt verlden hitlills haft i fråga om svenska folkets opinion. Med förnyad kraft lärer nemligen begäret hafva vaknat alt få än en gång stänga bankens luckor och att genomdrifva en ny realisation på de luminösa grunder, som stått tryckta både i svenska, tyska och franska spalter, med de pragtfullaste typer, på det hvitaste papper. Dessa projekter äro imedlertid något för magsarka för sjelfva Minerva ; och hon söker med all tillbörlig ängslan bortvända tankan derpå. Sällan har visat sig någon ting så roligt, som hennes och consorters slingringar, för alt kunha säga. vi hafva visserligen gjort ihop en reaktion, men icke till att brukas. —L Det är skada, att Scott icke är här; nu skulle han få sin ögna-sägnad. En prest upprädde i förra veckan som skådespelare på Kungiga theatern; och för ett par veckor sedan snngde sig en annan. Båda följde förmodlisen sin kallelse; och då har man ingen fino