Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1843, sida 2

Jrän Red:s Korrespondent. Stockholm d. 5 Juni. Känner man Minerva rätt, så gissar man, at någon ting extra måtte ligga under hennes ro. liga triumf ölver hvarje rägndroppe, som ned faller, hvarje strå, som skjuter upp. Visserlisen är Minerva nog stor menniskovän och patriot, sor att icke tycka illa om, att jorden srambringar de saker, som till lilvets uppehålle och nödtorft erfordras; men näppeligen be sitter hon bemälde egenskaper i nog hög grad för att med sådan, all beqvämlighet skörande nitälskan strida för ett sodt år, om icke någon ting partikuliert låge derunder — någon ting partikuliert, som vore så partikuliert, alt de många vänner och bröder alldeles förgålas, hvilka bafva spanmål under lonen och sålunda ett visst interesse vid, att året icke mätte blifva allt för godt. Ganska goda skäl måtte således slnnas för hennes ilver att just nu belordra ärsvexten, eller åtminstone den tron, alt det icke är någon ting för årsväxten att frukta; och det kan vara roligt nog att ett ögonblick skärskåda dessa skäl och se till, hvilka de rätteligen månde vara. För tillfillet torde det stora, vanligaste skälet icke spela just hufvudrolen — det skälet nemligen, att styrelsen (och man vet, hvad Minerva menar med den) en gång fått i sitt hufvud att i sill Credit skrifva allt, hvad hugneist kan i riket sig tilldraga, äfven om det ir sådant, hvari både styrelsen och hvarje menniska mäste anses alldeles oskyldig, och att hon således icke kan undgå att på sätt och vis belasta sitt bebet med hvad som tilldrager sig ä motsatt beskaffenhet, hvarföre också en af le dyraste omsorgerna är att bortsofisticera allt lylikt. Det är på en sorts vidskepelse, som nan vill bygga monarkismen; och Minerva har u predikat om Cesar och hans Iycka. Utan bekymmer kunna vidskepelse-polilikens bekännare icke se en lölmask eller en fjällmus och näste således båfva för utsigterna till ett allnänt svårt är. — Men, såsom sagdt, för närarande är detta dock säkerligen icke skälet, tminstone icke lufvud-skälet till den fruktan ch bäfvan, hvarmed Minerva söker skaffa, att nissvext icke må förmodas vara i annalqande.