Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1843, sida 2

Herre, sruntimret i det här rummet, utanför hvilket ni öfverraskat mig. — NI? — Jag har hänt igen henne. — Hvem? — Henne, den döda! — ylrsilken därskoh! — Nej, det är kon: hon har samma kostym, hvari jag såg henne pa Ilalienska theatern. Ja, llerre, jag har kännt igen henune! Mannen har förloradt förständet, tänkte jag. Jag var i begrepp att aflågsna mig, då dörrn till det mystiska rummet öppnades, och ut trädde en ung dame, som talade till värden och sade: — Herr värd, det är ej utan afsigt jag valt ert hotel. — — Nu ser ni sjelf, sade värden darrande till mig, ni ser, att jag intet är ifrån mina sinnen !? ; — Jag bar sökt er i Manchester, fortfor den unga damen, och för med mig, hvad som blifvit er lofvadt. Dervid lemnade hon värden ett försegladt papper, hvaröfver han blef så förskräckt, att han sjönk ned på sina knän. — poet är — stilen på min förra biljett, sade han, den döda hår skrifvit det — ni har stigit upp ur grasven? — Jag?? sade damen, jag uppstigen pr grafven! Ser jag då ut som ett spöke? Nej, qanning! Det är ju denna röst, detta öga, dessa ädla rörelser, som tillhörde henne, som ej mer är till! Och denna skrilt — År min stackars systers, sade damen, jag fullgör harmed ett bland hennes sista uppdrag.