Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1843, sida 1

orätt af er alt vara rädd. Huru, ni, som är Fransman, darrar för ett vackert fruntimmer? Herre! svarade poltronen, när ni fir veta alltsammans, skall ni kanske finna det naturligt. — Nå så gör mig då till er särtrogne! kanske skola vi tillsammans vara mindre rädda. — Så hör då, sade värden. För några år sedan, var jag etablerad i Manchester, och nyligen gilt. Jag var svartsjuk, förskräckligt svartsjuk. — Och vet ni, af hvad orsak? Jo, emedan min hustru hvarje söndag aflägsnade sig, och gick — Gud allena visste hvart? Det var vid denna tid hos mig en person, som da erbjöd sig att söka utforska min hustrus vägar; jag var nog svag att bifalla detta försläg, och föreställ hur det blef mig till mods, då han meddelade mig resultatet af sina efterforskningar, att nemligen min hustru hvarje söndag nägonstädes besökte ett barn! — Han ljög visst! sade jag. — Han talade sanning — jag öfverlygade mig sjelf derom: — Jag såg den lilla varelsen, och vissto alt locka ur barnets amma, att min hustru sodt det före sitt giftermål. Med lågande raseri återvände jag hem, tusen blodiga tankar genomkorssade mitt hufvud, jag gick in i min hustrus rum och sade till henne: Eländiga, du har bedragit mig, men jag vill hämnas! Vid dessa ord måttade jag i milt raseri ett hugg at henne, då i detsamma ett högt skri lät höra sig. — Hvad var det då? — Först hade jag ej medvetande af något; jag stannade — och straxt derefter Såg jag ett blekt, brunhårigt sruntimmer, som likt en gu