Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1843, sida 2

här skall fördömas, utan hejd förkastas. Det finner Ni straxt i början af uppsatsen. Insändarne vilja der ej sysselsätta sig med granskningen af en min novell; de granska också visserlisen icke, men de utveckla i omkring tjugo rader sin vishet och beläsenbet; och komma dervid, med klassisk korrekthet i sammanhanset, ifrån min skildring ur hvardagslifvet på Lasse Majas åfventyr, och så till utslaget, ait Ells teckningar äro mindre snillealster, än Lasses berättelser. — Der har ni ett lältvindiet domslut, utan föregående granskning; och hyem kan ha pretentioner derpå, när så djupsinniga kritiker taga bladet ifrån munnen. — Dock insändarne tyckes äfven granska, naturligtvis på silt sätt. Med en riktigt löjlig inbillskhet uttala de några allmänna estetiska reglor och moralsatser — och tillämpa dem kostligen forvändt på Förförerskans seger och sasa. — lnsindarne hafva ej benäget försäkrat mig, att denna skiz icke blilvit läst af någon publik. Jag kan alltså tills vidare antaga, att ni genomögnat den. Nå, ni minnes Ottilia, henne, som med glödande känslofullhet och sälisinnigi hopp ovarnad hade följt sina böjelser och blifvit förledd af verldens frestelser och bortryckt på lastens bana; ni minnes henne, såsom hon upprädde med aning af sin kraft att skaka sinnlighetens slamm af själens vingar?; minnes henne, huru hon kände endast afsky för de njutningar, som sinnliga utsväfningar bereda och beredt henne, huru hon beslutit att slita siz lös, om ej annorlunda, så genom frivillig död — ifrån en belägenhet och en omgisning, som fjättrade henne vid lasterna. Och hennes gode genius steg barmhertig fram till den ångerlulla, ville läska den fortvislande och försona henne med lifvet. bå smög den leda freslaren ängsligt omkring henne; ban ville ej förlora offret, som redan var invigdt åt förderfvet. Otiilia hörde lockelser, de bjödo olikt dem hon hört förr; en ren och skön lycka särespeglades henne, modersglädje utlosvades: Och hon kastade ifrån sig bedrösvelsen, hon jublade, såsom redan i räddningshamnen; lättsinnig sjelfförtröstan vaknade åter i hennes barm, ovarsam ifver ledde äter hennes steg, — lrestaren hade åter snärjt henne. — Ni minnes detta. Fruktade ni då, att det onda slutligen skulle höja segersanan? Fruktade Ni, så var det för ett ögonblick, ty Ni läste stycket i sin helhet. Ni såg det onda tecknadt, såsom det framstår i en kristlig och sann verldsåskådning. Ni såäg förderfvaren uppenbara sin omättliga glnpskhet, sin vansinniga djershet, såg undergångens märke teknadt på hans trotsiga panna, — ty när han — troende sig åter helt och hållit beherrsha sitt offer — ville förleda det till en af afsrundens svartaste synder, en synd, som skulle med roten utplåna all mensklig adel. döda allt samvete och för evigt öfverantvarda åt honom rolvet, — då kunde Ni fatta, att hans hemska välde skulle ramla, emedan Ni måste hoppas, att äfven den djupt sjunkna Ottila skulle, vid detta menskligheten i sitt innersta upprörande steg. vakna ur sin förblindelse, vakna till fasa. — I denna rättvisa förhoppning fann Ni Er ej bedragen. Ottilia stred ståndaktig mot frestaren vid dess vilda anfall, hon tvekade inset ögonblick mera att lyda den manande rösten inom sig, måtte hennes älskande hjerta också utsättas för hvilken tortur, som helst. Och så, beståndande, ser Ni henne slutligen stå i ett lif, skösladt på glädje och lycka, men icke på förhoppning om barmhertighet; Ni ser henne med styrka bära straffet för sina grofva selsteg, befriad från förderfvaren, vänd till bot och bättring, icke blott med aning, nej numera med fullt medvetande af sin kraft att skaka sinnlighetens slamm af själens vingar. — Ålllsi minnes Ni min dramatiska skizz och dess hjeltinna. Men Insändarne? Bevars, huru skulle sådana stora kritiker och deras vederlikar bry siz om att minnas det egentliga innehållet at den artikel, som de ämna granska! Det skulle ej passa i deras kram. Nej — ropa herrarne med förbålt djupsinniza miner — nej, det är blott. författarens taskspelare-konster, att det sunda förståndet tycker? sig finna både den poetisha rättvisan och moralen konsequent genomsorda uti shigten, eller at Ottilia är hufvudpersonen och hjellinnan. Nej vi skola låta lysa våra ljus, och ni skall se saken helt annorlunda. IIufvudpersonen, som uppbär styckets tendens, är en djefvul till hjelte. Ni frågar förundrad; hvilken då? — Jo, tänk: till den dramatiska anordningen behöfdes en