Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1843, sida 1

var till hands, vågar det sig för langt inemot relingen, och idet barnet nysiken ser ner i djupet, ölverlölls det af svindel, och salier i sjön. Sköterskan, som skyndat efter barnet, ser det falla; på hennes ångestrop kommer Peckner fram, störtar sig i hafvet, griper barnet, som dess kläder hållit uppe öfver vattenytan, och, idet han sasthåller det med venstra handen, ror han simmande med den högra emot skeppet. Redan är han temligen nära, då han plötsligt utstölte ett skrik, som uppfyllde oss alla med fasa. Ingen viste genast orsaken, men, idet vi följde riktningen af hans ögon, sågo vi en hajfisk, som genomskar vågorna med otrolig hastighet, och inom få ögonblick måste upphinna den simmande. Hela manskapet kom i rörelse, den ena sprang emot den andra, några skreko, för att skrämma djuret, andra kastade efter det, hvad de fingo i händerua, gevären och kanonerna lossades; fåfängt! Förvirringen, ångesten var allmän; men det är omöjligt att beskrifva fadrens tillstånd. Utan att skrämmas, fortsatte odjuret sin väg och endast på ett afstånd af några få famnar syntes det redan vara säker om sitt byte. Hvar och en väntade på det rysliga ögonblicket. Då skyndar Volnej sin fader till hjelp. Med en hirschfängare i handen, som han funnit i kaptenens kajuta, störtade han upp på fördäcket, kastade sig hnfvudstupa i hafvet, dykade under och började en kamp med afgrundens odjur. Snart färgade detta med sitt blod hafvet, och medan det vänder sig emot sin nya fiende, som så oförmodadt kommer i dess väg, kastar man från skeppet ett tåg till: den äldre heckner. Han griper efter detsamma; två gån