Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1843, sida 1

Himmel! Ni gråter? Ljufva engel, när sörlorade min vänskap rättigheten öfver edert hjerta? Jag besvär eder! underrätta mig om hvad som selas eder? Ack jag är olycklig, snystade baronessan, och hennes tårar flöto ännu ymnigare. Tydligare, min engel! Ack att lifvet skulle blifva mig så bittert! Det förbjude himlen. Ack om er förlust liknade min, helt säkert skulle ni vara lika så otröstlig, som jag är. Er förlust, det är väl på spel, som ni förlorat. En stum rörelse med hufvudet bejakade det. Och ingentiug annat? Milde engel, hvarför kla gar ni? det är ju något vanligt. Ett ögonblick kan ju ersätta allt. Min Gud! huru kan ni va ra så bedröfvad deröfver? Se blott på mig. Har någon spelat olyckligt, så är det jag. Men ihär dighet besegrar slutligen alla lyckans nycker. Förflutna natten har jag hos gamle Baron D— förlorat nära tusen louisdorer. Nå väl! hvad be tyder det? I afton vinner jag kanske tillbaka Jutan att deröfver hafva utgjutit en enda tår. Om min börs vore likaså full, som eder. Hon sjönk till gresvinnans bröst, och snystad å nyo. Min Gud! sansa eder då! Ack jag kan ej i öfvermorgon infinna mig pi balen. Huru! Mina diamanter, mina spetsar, allt, ja alltä pantsatt, och ingen skall lemna mig kredit. Min Gud! Eder man är ju rik nog.-: