Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1843, sida 1

mm Hr 2 -—————— Då dundrade det första signalskottet till afresan, och på samma tid hade båten anländt, som skulle föra honom till skeppet. ben redbare Jansen tryckte ännu en gång varmt sin herres händer, ett par tårar rullade ner i den gamle mannens skägg, och han steg i båten. Musiken tonade lisligare; dansande lätt öfver böljorna anlände båten hastigt till skeppet; trappstegen nedfälldes, Jansen steg upp, och sedan ankaret var lyftadt, dundrade kanonskottet; alla flaggor voro hissade och stolt flög skeppet åstad, hvars segel fylldes af gynnande vind. Ånnu en gång vinkade Jansen med näsduken ett sista farväl, snart var skeppet ur sigte, folkmängden skingrades, och herrarne återvände under vänliga samtal hem. Sedan dess hade nära ett år förfiutit, men ingen Jansen syntes och inga underrättelser från honom hade inlupit. Deremot gick det ryckte, alt flera tyska handelsfartyg lidit skeppsbrott icke långt ifrån New-Amsterdam (i Syd-Amerika). Ur llerrmans panna blef allt mörkare. Genom flera fallerande handelshus i Braunschweig, Närnberg, Åugsbarg och Ulm hade han lidit stora förluster, och hvarje dag ankommo flera bref, som innehöllo dylika underrättelser. Herr Gruil stod just i begrepp, att uppgöra balancen; derföre var det på contoiret tyst som i grafven; knappt hörde man någon andas, man förnam intet annat ljud, än det, som härörde från pennorna. Contoristerne slogo endast då och då ögonen upp, utan alt förändra kroppställning, så ofta Herr Gruil utstötte en djup suck, hvilken liksom en klagande ande for genom rummet, eller ock, då en stor svettdroppe från den fårade pannan föll ner på papperet. ÄÅndtligen slog Herr Gruil upp ögonen,