Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1843, sida 1

2 —— — redan sedan längre tid forvagnarne höllo säll syntare och uindre belastade framför huset; och derinne var det ofta hela veckor igenom så iyd, som i en kyrka, då det deremot i sordna dagar ofla varit så lifligt inom och utom huset, som på stora torget. Då hände det en morgon, sedan Herr Jansen på contoret länge skakat på hufvudet och sedermera ännu längre tankfullt tittat ur brefven upp till rummets bruna tak, som om han ville räkna flugorna deruppe, att han sex gånger efter hvarandra doppade pennan i det stora silfverbläckhornet, stötte den, öfverfylld, våldsamt mot bordet, och sedermera, utan alt afbryta, slutade det framför honom liggande påbörjade brefvet, som öfverallt var marmoreradt af Bläckplumpar. Herr Herman, som satt midt emot honom, rusade nästan skrämd upp från sin stol och sade: Usch, Jansen, har ni kanske i dag, för första gången i ert lif, varit i vinkällaren och smakat af det spanska vinsatet? — Nej, Herre, svarade Jansen vresig, men så går det aldrig; — här i Tyskland är det på vanlig väg och under detta fördömda kriget alldeles slut med all vinst. För tusand tunnor! hvad hjelper oss vårt slora skepp, som alltid smyger längs ut med kusten som en snäcka, för att hemföra de öfverdrifvet dyra varor ifrån de snåla myn Heern ur Holland? Vi måste betala tjugudubbelt, hvad vi för billigt pris kunna hafva från första handen ifrån deras grannar, och till och med från Amerika. Gif mig skeppet på ett år och så mycket penningar och Närnbergervaror som möjligt och lat mig segla till den nya verlden; ni vet, den gamla Jansen har redan varit der två gånger förr och