Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1843, sida 2

brädet, än numror i compagnierna — alla lika till lynnen, lika till förmåga, tll önskningar, till seder. Likaså hafva de bättre? vant sig att i de sämre endast se en homogen massa, med samma förmögenheter, begär och behof, icke anande, att derinom rorer sig en hel verld, lika mångsaldig och skarpt skild, som någousin den s. k. högre verld, inom. hvilken de röra sig. Man tycker sig väl stundom se skymtar af olikhet; men då stadnar man ytterst vid beräkning af, huru mycket eller litet vissa individer ur den lägre verlden äro nyttiga för den högre, d. v. s. vid utmärkelser för troget och dygdigt tjenstesolk. sjelsva välviljan för de lägre klasserna år behästad med denna homosenitets-iro; och att strangheten mot dem utgår från samma tro, det kunna all verldenes poliser intyga. Den förra kastar sina pengar i högen, den sednare sina käpp-rapp; och båda förvånas, om icke samma tacksamhet födes hos alla af pengarna, samma fruktan af rappen. Välgörenheten likasom säkerhetspolisen se alltid framför sig blott en massa; och dä de visei staten lagt sina hufvun tillsamman och gjort fattig-forsörjningar och asyler och arbetshus öv d., så runka de på bemälte hufvun, i fall den lyckliza verkan uteblifver längre, än de väntat, eller kanske uteblifver totalt. Ått menniskoslägtet icke är massa, utan individer, rent individuella individer, så väl nederst som öfverst, och att det således, om det skall hjelpas, måste det bjelpas såsom individer, d. o. s. sättas i tillfälle att hjelpa sig sjelft, det har man svärt att fatta; ty fattade man det, så mäste mun också inse öfverllödigheten af sin egen filantropi och lagstiftare-vishet, eller rättare dess otillräcklighet, så snart det är fråga att handtera, icke mennisko-massor, utan menniskor. För de sednare förslå icke siffror och statsekonomiska kalkyler; de fordra en helt annan sorts kunskaper och i synnerhet en helt annan sorts — — hjerta. Nu tror man sig hafva kommit under fund med, att massan är försjunken uti ett fasligt förderf; och alla sorter känslor hafva kommit i rörelse: hos somliga medömkan och barmhertighets-drist, hos somliga förakt och polisdrist. kuriosa äro de alla att påse i sina planer, men kuriösast i den tron, att det onda just nyss kommit, och att det finnes endast i den delen af slägtet. Proportionelt torde förderfyet vara både äldre och argare annorstädes, fastän en förgylld yta döljer dess vederstygglishet der. Detta hindrar imedlertid icke den sanne mennisko-vännen att lika varmt beklaga det onda; må han blott icke låta förleda sig att börja i orätt ända och förnöta sina krafter med ett arbete, som är och blisver fåfängt, så länge icke undanarbetadt är på de håll, der en förbättring måste inträda, säsom vilkor för all annan förbättring. Man inbillar sig, att Sues och Asbleys målningar hafva sina originaler endast i Frankrike och England; och vi tacke Gud, att vi icke äro såsom andra menniskor. Det vore interessant sör desse okunnige optimister att tala nägot närmare med läkare och prester, i synnerhet med dem, som tjenstgjort i hufvudstaden. Dylike hafva verkligen att berätta ett och annat, hvarvid fasa griper hjertat, likaväl som vid de Ashleyska taflorna. Låtom oss nu försöka med skolor och arbetshus; men hvad vi uträtta, vet den allsmägtige ensam. Det är sara värdt, att det onda ligger äfven annorstädes ån i okunnigheten och bristen på arbete för dagen — ty att det till en stor del ligger der, vilja vi icke neka —; och kanske måste elandet först angripas vid roten. Förderfvet, exemplet uppifrån, hjertelösheten från de bättres sida — se der! — Vi hafva förr en gång yttrat oss i detta ämne, med några specialiteter, och ämna icke släppa frågan. —Q 22 RANA EE