Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1843, sida 2

Bertha. När har antingen ni eller jag sett Tristan i häftig vede? Men kunde icke Markolf hafva begått en eller annan förseelse?? — sade fru Koppen — liksom att inför sig sjelf ursäkta sin förmodan. Markolf begå en grof förseelse?? utropade presten. Det skulle högligen förvåna mig. Nog vet jag, att hans hufvud är något svagt och att man kan hafva skäl att tillrättavisa honom för någon försummelse; men i allting, som angår er, är han ytterst påpasslig och både duglig och verksam. Tristan! — der kommer Tristan ! afbröt Bertha samtalet, och sprang utföre trappan, för alt skynda den väntade till mötes. Hafven J väntat på mig — frågade Tristan — och tog hennes hand, som han höll fast, under det han gick bort åt trappan. God afton, Herr Pastor! God afton, fru koppen! Med dessa ord, som sades med omisskännelig vänlighet, gick han bort till henne. Hon lade båda händerna på hans skuldror, förr än han ännu var kommen upp på sista trappsteget, och kysste honom på pannan, i det hon sade i en mildt förebrående ton: Hvarföre kommer du så sent? Det är ju ännu icke mörkt! Men du vet, att skogen besökes af personer med misstänkt utseende, och likväl spatserar du så ofta den der vägen ! Tristan bleknade vid denna påminnelsen, men hemtade sig och svarade: Hade jag tänkt, det J oroade er för min skull, skulle jag kommit hem förr, kanske jag alls icke gått ut.