Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1843, sida 2

Rosko sade till mig: detta är förmodligen de sista försök af detta slag, som vi behöfva frukt under nattens lopp; men dagen, tillade han dagen skall tillföra oss flera gäster, än vi kun na dodaDessa ord hördes blott af mig. Jag frågade med lag röst hvad fruktan han kunde hafva föl dagen, emedan jag förmodade, att vid morgonrodnadens ankomst skulle vargarne lemna vår fristad och begisva sig djupare in i skogen. Ou ock så vore, sade han bedröfvad, hvartill skull det gagna bs? llästarne äro döda, och huru skall en så svag varelse, som mamsell Aninia, nå skogens gråns? Nalten skulle å nyo öfverraska oss, och vargarne skola vål återsinna oss: men äfven hoppet är fåfängt, all vargarne skola lemns oss vid dagens inbrott, ty der, hvarest vargarne samlas i så stora :hopar, frukta de ej dagsljuset. Så länge värt vedförråd räcker, skall el den skydda oss från ett anfall uppifrån; emedlertid gör lågan om dagen ej så stort intryck på dem. Vi måste samla allt vårt mod, alla våra krafter, för intrålsande händelser, och sörsvara qvinnornas och våra lif till sista ögonblichet Men allt det der tjenar till inlet tillade han med svag röst. Mitt enda hopp, grundad: på dagens återkomst, var då tillintetgjordt, och nu syntes vår undergång säker; min själ intogs af sörtvislans bitterhet. Fruktande, att Aninia skulle märka min förvirring, och som jag ville, att hon så länge som möjligt bibehölle det föga iugn, hon ännu ägde, nalkades jag henne. Timmarne förslöto längsamt