Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1843, sida 2

fåderneslandets intressen, endast dersore alt nägra toma former stå der som sägelskrämmor. Aktade, snillrika fransmän hafva ändtligen vagat utsäga, alt de der bulvanerne, som framhafvas och framhafts, må heta Guizot eller Mol eller Thiers eller Perier eller hvad de behaga, så äro de dock endast förkläden, endast enfans perdus, som skjutas fram, för att kläda skott, men ingalunda den styrande principen, som kan aslägsnas genom deras aslägsnande. Alt ombyta dem lönar lika litet, som att bygga något hopp på dem; systemet gär deras näsa förbi, lika väl som hvarje annans, och deras aflägsnande ger icke hopp om inträde af någon, som mer än de inverkar derpå, utan endast af nya intrigörer, dem den orubbliga tanken anser skickligare att slå blå dunster för nationens ögon, illparivare att korrumpera valmån eller valda, skarysyntare alt bortsopa alla functionärer, som hysa den ringaste gnista af sjelsständig tanke, syndigare att sätta i rörelse personers eller samfunds enskilda intressen. betta är de concessioner, hvarpå ett dylikt seglifvadt system kan gå in. Det fattar aldrig den tanken, att det sjelsstkan hafva orätt, eller att den vid intriger och mystifikationer uppledsnade nationen bör stillas med annat än nya intriger och mystisicationer; och på detta sätt har det lyckats att på den korta tiden kompromettera och inför nationen göra misstänkt nästan hela förrådet af capacileter, så att motstandet mot intrigen och mystisicationen rält väl kan sjellt fa sken af intrig och mystifikation. På detta sätt har systemet kommit derhän, att det tror sig kunna sitta tryggt och skratta ät alla anfall, allt missnöje. bet kan säga ät den missnöjda nationen: Åag byter om organer, så snart du vill: allt för gerna för mig! och nationen står der handfallen och har förtroende för ingen af dem, som hon vet kunna komma i fråga att ersätta de förra organerna. Skulle nu en allt för högljudd fordran på en ny politik lata höra sig och systemet salunda nödeas för ögonblicket uppsöka nägra icke comprometterade eller misstänkta capaciteter, sa blisver genast den stora angelägenhelen att antingen indraga dem i virsveln, eller, om detta en gang skulle betinnas omöjligt, utledsna dem genom trakasserier, som alltid äro möjliga för elt syslem, omväfdt med ett hemligt nät af vägar och organer, dem sjelfva den officiella styrelsen icke känner. Segren torde saledes tills vidare vara viss, oaktadt allt hvad representanterne äslas och allmänna rösten ropar. Men swems är då rätteligen denna seger? Rent ut sagdt: oårlighetens. Så länge allt gick med magt-ord och utan kontroll, voro systemernad ärliga; de behöfde ingen ting dölja, de behöfde icke intrigera och korrumpera, för att få sin vilja fram. — Men, frågar kanske någon, är då ärligheten omöjlig under lagbundenhet? Vi hoppas, att hon icke är det; och erfarenheten bestyrker detta hopp. Sanningen att säga, var Georg IV i England visst icke i själ och hjerta ärligare ån mången annan samtida monark: tvertom ansågs hans moralitet stå på en ovanligt låg punkt. Men med allt detta var dock engelska styrelsen, i sitt förhållande till nationen. alldeles på samma fot under hans broder William IV, hvilken just var känd för sin rättsramhet och ärlighet. ben sorre försökte lika litet, som den sednare, att myslisiera nationen och draga dess i lasglis väg ut talade majoritets-vilja vid näsan, genom att narra eller tubba de i denna majoritets anda utsedda ministrar från den väg, de en gång mast beträda. Nationen visste fullkomligt, på hvad fot hon stod med sin styrelse: den af nedvändigheten en gång föreskrifna politiken fick gå sin jemna gång och var bestämd och öppen. honungen ansag sig icke kunna förakta eller kringgå sina ministrar, eller drifva något spel på egen hand i den egentliga politiken; och ministrarne sågo lika väl, att de icke kunde svänga sig ifrån de principer, som satt dem till slyret. Intriger om öfverlöperi inom representationen voro utom fråga: den politik, hvarje ledamot proklamerat vid sitt val, var en gang för alla bestämd; och icke ens på valen inverkade regeringen, som regering. Under de första båda Georgarna deremot och äfven i början under den tredje arbetades och vinalades och korrumperades alldeles på samma sätt, som vi nu se i Frankrike och annorstädes; och likväl voro dessa Georgar itminstone lika samvetsgranna och ärliga som den sjerde. Iluru skall då detta förklaras? — 10, förklaringen är helt enkel: i början af ett konslitutionelt statsskick hafva monarkerna så Svart vänja sig dervid; och de gamla furstliga begreppen, envisheten, tron på egen storhet och vishet borinotas så långsamt både hos dem sjelfva och deras omgifning, att en generation, om ej mera, åtgär för innotandet af — vi vilja visst icke säga: kärlek till sakernas konstitutionella gång, utan blott — öfvertygelse om nödvändigheten alt lägga band på de egna nyckerna och misstro den egna storhets-gloriolen. stundom stretas så hejdlöst och fiendtligt mot det lagbundna statsskicket, att allt samman redan i början går sönder med förskräckelse, såsom forhållandet var med Carl X; men vi önska och hoppas, att den orubbliga tanken ser sig bättre för, ehuru det i allmänhet torde kunna tagas