Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1843, sida 1

instinkt, hvilka genast började galoppera. Jag satt baklänges i slådan; då jag vände mig litet om, var min mun just vid kuskens ora. tlvad fattas dig, Rosko? sade jag helt lagt, på det Aninia ej skulle böra det; du synes förskräckt, och det tyckes mig, som delade du hästarnes oro, en oro, som är mig obegriplig. Gubben funderade ett ågonblich; sedan svarade han lika lågt: jag fruktar, att vargarne äro i våra spår; kölden har förmått dem att lemna skogarna; bungren förer dem till oss, och viäro förlorade, om ej våra hästars snabbhet räddar ossJag år en man, som sett döden under de rysligaste skepnader, men hvarken fältslagens buller, eller de dödande batterierna hafva kommit mig att blekna. Min forsta tanka var Aninia; jag tänkte mig redan hennes sköna och fina sormer sönderbitna af dessa rofgiriga vilddjur. Man hade ofta berättat mig, med hvilken ihärdighet och hastighet vargarne förfölja sitt rof. Om våra håstar ej dnkade under, så voro vi likvål räddade, Imen jag föreställde mig med mera visshet, ati deras krafter skulle utmattas af vargarnes hnardighet och vi blifva deras offer. Jag hade en jagtknif, en bössa och två pistoler, men mitt förråd af krut och kulor var litet, och kunde blott räcka att genomborna några af våra förföljare, hvars vana det är att till hundradetal före taga sina natlliga anfall. Emellertid manade den gamle Rosko oupphörligen på hästarne, men han hade ej behöft det; ty dessa stackars djurs naturliga instinkt gjorde dem mera bekanta med fåran, än Vi kände den. Jag var jemt sysselsatt att se bakom oss och llatt uti nattens tystnad lyssna till det minsta bul