Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1843, sida 2

ar omkring och lyssnar. Plötsligen höres ell buller, derpå ett plaskande och tillika ett halfJväft skrik). Ottilia: (far tillsammans) Adolph! — Min Gud, ir någon i vatnet!? Adolph, Adolph!! — äÄr inzen mennisha här? — Adolph! Marmo: (framkommer ur buskarne med Norehns låda under armen oeh en plånbok i handen) Tyst der. Hörde jag rätt, Ottilia? Ottilia: Du Helge? Har denna vik för i natt blifvit utvald till skådeplats för något af dina ifventyr? Marmo: Det var oförmodadt? Så går det till i verlden; den ena öfverraskar den andra. Finner du det så underligt, att jag fattat tycke för denna vik? Och du sjelf ställer hit din nattliga promenad; så alldeles händelsevis sker vål sådant ej heller? huru? Ottilia: Nej, nej, Herren vara mig nådig, icke tillfälligtvis vandrade jag hit ut. Ett dyrbart, vigtigt åligsande nödgar mig till denna gång, ack, min närvaro här är ytterst maktpåliggande. Jag vill råka Adolph här. Marmo: Jaha, det är mörkt nu, och har sina svårigheter att uppsöka — någon. Ottilia: Adolph wäffas här i natt. — Kom du nyss, eller för en längre stund sedan? Säg, om du såg till Norehn. Jag är så ängslig, — har utsatt ett möte på klockslaget, — om jag komme för sent, det vore rysligt. Marmo: Du förtjenar dock fullt beröm för raskhet. I morse dödsjuk, — och nu i nattkylan slink på benen Ottilia: Hvad bryr mitt öde sig om det, at! jag ligger utmattad, sönderbråkad på dödssängen?!