Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1843, sida 1

Cecilia — — Ja, der sade jag ett namn, ett för mig så älekeligt namn; jag ville be dig om något, — framförallt be dig om detta, att du ville tillåta mig att få kalla dig Cecilia, fortfarande, alltid Cecilia. Oiltilia: kalla mig med det namn, som din ömma irlllgisvenhet helst väljer. Cecilia säg, när du icke säger mamma. Adolph: Ispritter tillj Alltid, endast Cecilia. Vi skola bosäta oss ibland vildar, der vi icke blott äro obekanta, som nyfödda menniskobarn, utan der vi äfven kunna vara trygga för, att aldrig någon esterspanande anhörig skall uppsö ka oss och föra äter till oss civilisationens fjättrande, trånga lagar och inskränkta, hårda, kän slolöst stränga sedebegrepp; der vi äro fria, som fåglar under skyarna, der vi ej besväras af menniskofunder , eller fördomsfulla bruk. — Det skall ju ej vara motbjudande för dig att lefva bland vildarne. Ottilia: Vi skola välgörande inverka på deras råa seder och framkalla hos dem menniskans ädlare förmågor och känslor; dessa bemödanden kunna ej bafva något motbjudande för mig. Tanken på en så skön verksambet i söreuing med dig eger hänförande lockelser. Min fantasi älskar att dvöljas vid sådana planer för framtiden. Adolph: Hm, för vildarne skola vi alltså lefva, sicke för hvarandra och vår lycka!? Ottilia: I ett gemensamt sträfvande måste vi ju finna vår lycka. Deltagande, det förtroligaste deltagande i hvarje framgång, hvarje motgång utgör sällhet för bjertats ömhet. Och att i innerligt samråd utstaka för oss de mått och steg