Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1843, sida 2

ov, MM SUI J)IIIVCI DLLAIIZI ÖOPLOMOX älven I den vägen. våra medbröder i Stockholm hafva, såsom oss synes, endast flyktigt fästat sig vid de besynnerlisa senomenerna af det kongliga afslaget å Capitaine Cronstrands ansökan om understöd till utgifvande af sin egyptiska resa. IIufvudsladspublicisterne torde hafva bordt uttaga den onådiga nådiga resolutionen, så att allmänheten fått se skälen tll afslaget och komma i tillfälle att väga dem. Dessa skäl måtte hafva varit mer än måttligen bindande, då säkert icke på femtio år, om någonsin, publikt understöd blifvit i Sverige begärdt för ett arbete, som egt större anspråk derpå. bet vore högst interessant, om en lista blelve tillgänglig öfver de andra arbeten, som upptagit tillgångarna och utestängdt det Cron strandska. Man må orda, hvad man behagar, om bristande tillgång i anslaget för året; detta bevisar föga, så länge vi i många andra saker dagligen se, att när man verkligen vill en utgift, gömmer man sig visst icke bakom den förevändningen, utan hittar alltid utvägar — genom anticipation, genom anordning på besparingar 0. s. v. —. Nå, hvarföre vill man då icke i denna srågan? Aftonbladet har helt cavalierement svarat härpå genom den sarkasmen, alt Hr Ileurlin kanske icke förstår sig på tåcket. Detta må visst vara; ej heller vi tro, att den nye lärdoms-ministern är stark i lärdom i allmänhet, eller att han om Egypten vet stort mera, än att det omtalas i bibeln. Men det finnes dock bestämdt inom conseilen åtminstone ett par män, som måste förstå frågans vigt; och således bör den förklaringen förkastas och en annan sökas. Oss synes detta icke förete oöfvervinneliga svårigheter. Det behösves icke att taga sin tillflykt till åtskilligt, som säkerligen kunde anföras, såsom t. ex. vissa personers motvilja mot allt sådant, hvarpå deras siender förvärfvat ära och namn; det är nog att betrakta Hr Cronstrands ställning och förhållande till sina sormän. Han blef af sin chef utstruken ur corpsen. Om detta skedde med eller utan skål, gör ingenting till saken; den ene var chef, den andre underlydande, och således hade den ene rätt, den andra orått. Ått den sednare fick rält till slut, det förvärrar blott hans sak; han har derigenom blott flyttat sig ur klassen af besegrade rebeller till den al segrande; och mot dessa finnas icke nog skarpa anathemer i devouementets språk. Kem-. mer nu dertill, att han yttrar sig med någon skärpa och harm, så är han en farlig menniska, som alldrig bör få något. Den invändningen, att det icke är han, som skall få, utan hans arbete, som skall uppmuntras, förtjena icke ringaste afseende; de tu äro ett, och man måste lära dylika personer, att allt, hvad med dem gemenskap äger eller från dem utgär, är förkastligt och icke kan befordras, om än det allmänna egentligen lider af förkastelsen. Undergilvenhels-principen är grunden för allt samhälle; och hvarje attentat mot den måste straffas, om än straffet skulle råka att hufvudsakligen drabba det allmänna. — Härom kan nu hvar och en tro, huru honom lyster; men ur vår tro tager man aldrig, att den för litteraturen så bedrölliga händelsen har sin rätla rot i missnöje med mannen. Det tages nu för afgjordi, att General Möl