Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 2

af manlig styrka och ett mål derföre af mer än leksaks värde; det är du och din kärlek! Ottilia: o Adolph, huru mycken kärlek hyse ej detta bröst för dig. Hvilken älskarinna skul le kunna täsla med en moder i kärlekens känsla Nej, varmare ån du anat, än du vågat hoppas klappar mitt hjerta för dig, klappar med en mo derlig, oegennyttig hängilvenhet och innerlighet Adolph: Moderlig? moder? Huru förirrar det ta ord sig till oss och våra angelägenheter? — Vid min salighet! äfven din drägt i dag tycke: bära villne om ett misstag. Den passar lika li. tet på förlofningsdagen, som en moderlig tillgilvenhel. Ollilia: brägten är vald, att äfven ditt ög måtte se mig i den sromt allvarliga gestalt, hvar jag måste hädanefter synas för din inre blick, Adolph: Underliga gåta! Vilja dina år, misstroende, beriknande berösva mig älskarinnan: fruktar du för min ungdom? Ottilia: Adolph, ersättes icke den förmenta äl skarinnan af modern! Adolph: Nej, vid himmelen, nej! Detta byte vore allt för bedrägligt, allt för obilligt, omenskligt! Jag förlorade en lycka, i hvilken hela min tillvarelse egde sin högsta klenod, och singe igen — en glädje, som jag saknat i förflutna barnaären, men nu ej vet att värdera. Nej, modern må förblifva osynlig, som hon varit; men älskarinnan må andas vid mitt hjerta. a Ottilia: Adolph, Adoiph, stöter du mig alltså ifrån dig? Son vill du ej se din moder, som med öppnad famn kommer emot dig? Onaturligt ! Adolph: Ännu moder, och äpnu du! — Detta