Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 2

Ottilia: (efter en kort paus) Välkommen, Adolph Adolph: (störtar fram till hennes fötter) Tack samheten för detta beviljade möte kastar mig pi knä för dig, och en ännu ljufvare känsla håller mig qyar i denna ställning. Det är osörnöjsamheten af mina begär, som af detta skönt ögonblick vill framkalla ett ännu skönare, hvarmed min sällhets blomstringstid skall begynna Ottilia: Ack, Adolph, stig upp, din plats är icke vid mina fötter. Adolph: Mina önskningars djershet måste upptråda med en bedjandes ödmjuka åthörd, på dej den ej måtte anses för sråckhet. Ottilia: stig upp, din plats, Adolph, är vid detta bröst. Adolph: (springer upp och trycker henne i ett famntag häftigt intill sig) Vid ditt bröst! Jag afundsvärde, lycklige! Du älskar mig! Ottilia: (söker befria sig något från hans eldiga omarmning) Nej, icke med denna passionens glöd skall du sluta dig till mitt hjerta. Adolph: Skulle jag ej glöda, då lifvet genomflammar mig med en glädjeeld: bu älskar mig! Invid din barm skall jag luta mitt svindlande hufvud. och denna sållhet singe ej jubla ut i passionens effekt? — 0, du allgode Gud på skaparetronen, som genomväst min varelse med känsliga nerver, gif mig en ökad förmåga att upptaga den , oändliga sällhet, som öfverflöder mig uti det förtjusande medvetande, att Cecilia är min! Ottilia: Hulda makter bistån mig att dämpa denna lidelsens eld! Adolph, lugna dig, din hetta bränner mitt hjerta. Lugna dig, och hör ett tilla, ett välgörande ord, ett ord fullt af vänlig