Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1843, sida 2

vore en ryslig lek al ödet med min omisstänk samma själ. Ilusvudet kan ej fatta, hjertat ej fatta denna bemska förändring, denna förvandling. Ottilia: Kom, kom, lägg ditt hufvud intill mitt bröst, jag skall smeka din upprörda anda i ro. (Han låter utan molstind draga sig intill hennes barm och tyckes, öfverväldigad af intrycken, förlorat makten öfver sig sjelfj. bu bar drömt, min gode Adolph. Du vaknar nu. Var drömmen också skön, hvad är det värdt att sörja en dröm; är verkligheten så tom för dig, då den sramter den lesvande, ömma modern, som du trott längesedan vara stoft i grafven? har detta öfverraskande återfinnande ej någon tröst emot ett förfeladt, omöjligt bopp? Du drömde om en flicka, som intog din lättrörda själ och upptände en kärlek i ditt menlösa bröst. Det var så lyckligt att ega henne Nu, då du vaknar, forsvinner flickan, som en andesyn vid morgonfläkten; men samma gestalt visar sig äter i verkligheten, såsom moder, vid din sida, och din kärlek, renad från passionens begär, skall besvaras af den innerligaste ömhet. Adolph: (entonigt smärtsamt) Flickan försvinner, som en andesyn! Cecilia, min Cecilia borta, evigt borta. Ottilia: Dock i Ouwilia eger du hennes anda, hennes hjerta. Adolph: Otlilia? hvems namn nämner du? säg, min moder, heter hon Ottilia?! Ottilia: Ottilia är din moders namn. Adolph: (upplifvad) Och du! — Ottilia: Är otlilia. — Masken faller. Nu kän