rodern. Att ni är glad och roar er? till exemel, bevistar i dag ett kalas, eller en bal? Adolph: Ab, jag lefver för mig sjelf, som vanigt, som både fru Liljenfeld och min goda farror känna mig. Ebba: Alltså inget halas? Adolph: Jag har bortlofvat mig till en vän, os hvilken aftonen tillbringas stilla och tyst, örtroligt. Ebba: (höjer skälmskt fingret) Förtroligt med n hjertats vän? Adolph: (starkt rodnande) Förlåt, kan min sarbror hafva besvärat fru Liljenfeld med en gouvernantlik uppsigt öfver mig? I det fall måste jag naturligtvis redogöra för sällskapet, som jag skall råka i qväll; — hvilket jag visserligen ej heller tänkte bevaka som en hemlighet. y Ebba: Bevars bäste Herr Adolph, ieke detta allvar i ton och blick. Jag blir rädd, jag kunde frukta att hafva trädt sanningen allt för nära på lilvet. — Jag skämtar ju; men ni är ej lik er. På en munter anmärkning fick jag förr en munter invändning. — Dock rätt, spara eder munterhet för sällskapet, som väntar på er, och — nu skämtar jag icke — en rolig, hjertans rolig ali ton! (hon räcker honom handen, ban bugar sig och ämnar gå). Det var sant, ack, förlåt mig, Jatt jag uppehåller er. Var god och säg mig, I finnes en porträttmålare Marmo här i staden ännu. Adolph: (förlägen) Huru menar fru Liljenseld? Ebba: Ja, helt enkelt, om ni kanske är bekant med den mannen. Adolph: (efter en kort stunds tyekan, liksom trotsigt) Ja. Ebba; Det var, som jag önskade; bar han icke — någon slägting, en fruntimmersslägting hos sig? Adolph: Ia. Ebba: Hon heter Ottilia! Adolph: Icke, så mycket jag vet, nej. Ebbbå: Icke Ottilia? — Ja så. Men Hr Adolpt