Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1843, sida 3

zånner hennes namn. Huru heter hon? Hon är melankolisk, mycket olycklig? Adolph: Marmo har en syster hos sig, ett — så mycket jag haft tillfälle att observera — ganska gladt fruntimmet. Ebba: En syster?! Besynnerligt. Ett gladt fruntimmer? besynnerligt. Jag frågar ej af nylikenhet. En Ottilia vände sig till mig, som en olycklig, jag tillsade henne mitt ringa bistånd, men hon har icke sedan låtit höra utaf sig. Jag ville nästan be, att herr Adolph måtte efterfråga detta fruntimmer; — förstås, om ni får stunder dertill för en angenämare konversation med Marmos glada syster. Adolph: Det är beklagligt att jag så illa motsvarar Iru Liljenselds misstankar; beklagligt, att edra anspelningar ej träffa något mål. Om det dock intresserar, så kan jag underrätta, att Marmos syster är en äldre, leende matrona. Ebba: (med ett tvunget leende) och jag kunde misstänka min unge herre för kurtis med en äldre dam! Nej, herr Adolph väljer nog en ung flicka till föremål för sitt galanteri. Dock detta är andra gången, att jag måtte frukta att hafva stött, då jag velat bry. För andra gängen möter ni raljeri med ett sådant strängt allvar, som om jag behösde skrämmas. Är det då något så ondt uti att tro er vara känslig för en intagande qvinnas behag? Adolph: Det vore ej blott oartigt att påstå sådant i Fru Liljenselds närvaro, ulan det vore äfven osannsärdigt och taladt emot min öfsvertygelse. En snillrik, skön qvinna är ett bänförande sällskap för ett öppet, rörligt sinne; och hon utöfvar alltid på mig en ljuf, välgörande inslytelse. — Har jag nu ej talat uppriktigt? (Ebba niekar tigande. Han bugar sig soch går.) Ebba: (som tankfullt sett efter honom, för sig sjelf:) Han älskar! — Det är ej mig han älskar ! , (Forts.)