Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1843, sida 2

ee — oo 444.141 REV 41 144116—k) deles i de såädesrikaste delarne af Riket, mäst, i saknad af påräknad inkomst af jordbruket, inskränka deras uppköp af stadsmanna-varor. Det to3 snart slut med den der hyfsade tonen, som ultra-pressen begynte antaga mol sina vedersakare. Länge kunde det ej heller räcka, ty ansträngningen var för mycket påkostande för så relliea och retade sinnen; man tyckte sig i hvarje rad se Lisa Spitsnos bekanta uttryck i thealerstycket honstmakaren: söte lille Gudsförbannade Josias! Och, såsom vanligt, när det brast löst, brast det med förskräckelse och blef en hisklisare störtulod af hiskligare skällsord och gemenheter, än det någonsin förr varit. Det lyckes sinnas en synnerligen ömtålig fläck, den man icke far ens med en fjäder komma vid, utan att t. ex. Biet bilfver kollrigt och förlorar all besinning och biter och sticker omkring sig alldeles vildt och blindt; denna kittliga fläck är redaktörernas personer. Nämn blott deras namn ! säg blott ett ord om deras egenskaper, deras förhoppningar, deras ställning i lifvet! upprepa blott hvad de förut sagt om sig sjelfva! och Ni skall genast se kollren inträda. bet anmärkningsvärda är att just desse personer, mer än nagon annan, gjort till vana alt efterspana och kungöra om sina antagonisters personer, hvad som vida mindre rörer publiciteten, än allt hvad någonsin tidningarne sagt om Bi-personerna, kan höra under dess domvärjo. Om någon skämtar öfver t. ex. en dylik persons pastoral-examen, öfver hans ansökan till en lägenhet o. s. v., så må vål detta, strängt taget, icke kunna anses egentligen tillhöra publiciteten; men i alla sall hörer det dit mång hundrade gånger mera än sorskningen ester en annans persons lagsökningar, borgensförbindelser, ekonomiska omständigheter och dylikt. Nyss yttrade en tidning om ett par af Bi-personerna, att de skötte publicist-yrket endast i afvaktan på något bättre; och ehuru föga förnärmande en dylik supposition verkligen är, håldst di den stödjer sig på bemälte Bipersoners egen uppgift, så srambragte den dock från Biets sida en bland de mest frenetiska eruptioner, som pressens historia har att framvisa — en ström af de lägsta oqvädins-ord, blandad med nytt och gammalt om motståndarnes ekonomiska ställning o. d. Naturligtvis göra dylika skamligheter icke motståndaren någon skada; men de ge honom ett skarpt och ofelbart tråslande vapen i hand: han vet, hvar Biet har den fläck, den han blott behöfver vidröra, då han vill reta det från all besinning och förleda det till galenskaper, som aldrig kunna annat än skada det samma. Vederbörande skyddare och verklige ägare af Biet borde, for sitt eget intresses skull, söka sig arbetare, som vore mindre lättretliga och exponerade för att få konvulsioner af ilska — folk, med ett ord, som hunnit längt nog i erfarenhet för att begripa, att en publicist måste betala med sin person, utan att lata en muskelryckning förråda, att det svider efter motståndares hugg. Ännu ett skäl till den, just nu mer än vanligen, öfverkokande ilskan torde kunna sökas i missräkningen om facit af den Schröderska uplinningen — ty så ser det ut att silfverbröllopet rätteligen bör heta. — Man hade hoppals att med denna opinions-kollekt helt tvert tysta munnen på all opposition och stryka ett stort streck öfver alla gamla synda-register. Man trodde sig berättigad att säga: hela Sveriir säledes vederlagdt! Men oppositions-pressen var på sin vakt och framkastade sina invändningar så i tid, att en hel hop af det nynt, som inflöt vid kollekten, begynt att till sin halt pröfvas, sedan de tjockaste dunsterne örständige proberaren vågar begripa, att de sifna och ovederlagda sacta, han har att framisa, icke förlora det aldra ringaste af sin wast derigenom att det hurras emot dem, och S S if jubel-rumlet hunnit någorlunda forllyga. Den st ( I I a tt vid sådant förhållande tie millioners hur-s t a icke bevisar ett solgrand mera än tie tuendes, och tie tusendes icke mera än ties. ) Ivad Historien en gäng vet, det ropa icke milionerne bort, det dansa de icke bort, det su( se har ju hurrat, dansat, skalat; och ert skrän a de icke bort. Programmer och tal må svänga b y 5 ig, så mycket de behaga, med storverk, der ; uthentika dokumenter visa småverk, med rikeom där de visa armod, med upoffringar der ss e visa vinst, med vishet der de visa hufvudfi öshet och enfald; det är och förblilver ändock b möjligt att med massornas tillhjelp hurra ned g istorien, nej icke för ett decennium! Försöket s r lika klokt, som det att med vittnen bevisa, d rörelse; och hvarföre tycker man, skulle nåi tt jorden står och solen går. I detta sistnämn-se målet har fordom lyekats att få fanatismen ti ot dylikt icke kunna lyckas äfven nu för a den. H Danska Theaterirunr van Ammar cnart att A Jan