f denna riksdags allmänna karakter och dess ufvudresultat vara af stort intresse. Den beklagliga erfarenhet att hvarje riksdag, Aslället att lätta folkets bördor och medföra nå-Åh on förbättring i samfundsförhållanderna, tvert-JI m bar ökat de förra, och lemnat de senares sv rister oförändrade, hade, tid efter annan, fram-c Valllat en viss likgiltighet hos folket för national-la presentationen, och hvarje nytt sammanträde a seraf ansågs snarare, som en börda, än som ett s1 medel till samhällets förkofran. Man viste, att lc eet skulle medföra förökade ntgifter för de klas-e er deraf, som voro nödsakade att välja riksdags-J vän, och rättigheten eller skyldigheten dertill Änsågs derföre, såsom en olägenhet, hvilken de representerade ej hade någon lust att deltaga li. Den nya riksdagen betraktades ej sällan, som en ny konsultation af läkare öfver den uka statskroppen, och såsom ett bevis derpå, t en ny krisis inträdt, eller åtminstone, att ess tillstånd ej förbättrats. I de senare åren ade dock en annan åsiat börjat göra sig gälnde. Man hade efterhand lärt att inse, att de änga brister, hvarmed statsförsattningen var ehäftad, borde undanrödjas om statens krafter zulle väckas till större verksamhet, ett nyti lif bläsas i dess organism och dess högre före-r ål befordras; att denna hjelp ej kunde väntas ån regeringen, hvilken sjelf led af fei, som den MParken insäg eller förstod att afhjelpa, att bjelfen mäste komma från folket, genom dess re-si esensanter; att dessas sammansättning var brist-je llig och behöfde reorganiseras, men att den sh da vägen att uppnå detta mål, vore att söka h t göra den bestående organisationen så god om möjligt, för att kunna vinna styrka att sjelsljrbereda sin reform, och genomdrifva den. DerJa r fästades en större uppmärksamhet på valen i JT riksdagsmän, isynnerhet i borgareoch bonde-I sånden, och redan riksdagen 1834 uppträdde Is essa ständer med en kraft och en sjelsständighet, v m man fordom sällan blef varse hos dem — en !N reteelse, som likväl framträdde ännu tydligare r ksdagen 4840, och, isynnerhet hvad bonde-r ändet beträffar, är det egentligen karakteristiska sd )s densamma. e I Sverges hela föregående historia spelar adeln 1 lvudrollen, ej mindre i representationen än in r 8 — —-— —. ——n E—— — PD — — — — — — — — lministrationen. Detta stånd var likaså preominerande på riksdagen, som det var på det riga statslifvet, och riksdagshistorien visar sä-Å, des, liksom den öfriga historien, en oupphör-i strälvan hos adeln, att beherrska folket och ,s nungamakten, samt att förena sig än med det si a än med det andra af riksstånden till upp-A hende af detta mål. Var det konungamahten, c m skulle motverkas och inskränkas, smickrade c leln merendels bondeståndet hvarmed det då de sig hafva gemensamma intressen för att Al Ida en såkallad nationell opposition; var det i lket, som skulle undertryckas, eller på hvars skostnad nya fördelar skulle vinnas eller dejt amla bibehållas, så förenade den sig med pre-Åm erna, för att understödja regeringen, i det den Jl röt med sin tillgifvenhet för densamma. Bor1 areståndet kunde i begge fallen dragas på desst da, dels för att få sina privilegier befästade ! ot det allmänna nationalintresset, då striden ördes mot folket, dels för att få skatterna förhinskade, och borgarerättigheterna utvidgade, den fördes mot konungamakten. Under den :firvarande regeringen har adeln likväl, just geom dess öfverdrifna ynnest för densamma, unkit så djupt i det allmänna omdömet och ar i sitt inre blifvit så upplost, att den ej mer n anses bestå såsom en politisk korporation, san endast såsom ett i gunst stående hosparti, h blott, då detta upphörer, såsom statsborgare, ilka älska fäderneslandet och resa sig mot nissbruk eller fordra förbättringar, emedan de o statsborgare och vilja det allmänna bästa, ej nedan de äro adelsmän, som önska att genomrifva sin kasts fördelar. Denna adelns slällning ar börjat blifva bemärkt af nationen i samma örhållande, som den börjat inse misssörhållanet mellan dess verkliga intressen och dem, som egeringen behandlar såsom sådana. Nationen ar börjat inse, att allt som är stånd, kororation, kast, har förstått att tillvälla sig rivilesier och rättigheter, att de enda, som j esde sådana, vore den stora majoriteten — Iket, och att vilkoret för en förbättring i samundsändringen således var, antingen att fråntaga le priviligierade deras företrädesrättigheter, så ida som de stodo i strid med det helas bästa, lIler att göra massan af nationen delaktig af desba företrädesrättigheter, så vida sådant vore möjligt. Iillika började den att inse, att de ofvanÄnämnda privilegierna mindre bestodo i de juriiska formerna, än i de faktiska missbruken, ch i ensidigheten af deras användande, att de gentligen hemtade sitt skydd af regeringens ynnest för dem, såsom medel för sina afsigter, att I det följaktligen var dessa afsigter, som man hukt vudsakligen borde motverka, och att en opposiion, som skulle sättas mot privilegierna, först och sist borde riktas mot regeringen och dess rundsatlser. Det utan jemsörelse väsentligaste af alla privilegier, var det som gjorde representationsrätten till ett privilegium för fyra särskillda stånd, istället för att låta den vara en allmän egendom för hela nationen. Det oriktiga i riksdagens