Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 2

Det är både harmligt och löjligt att se huru recensenterna och musici behandla Ole Bull. Su har nyligen en kritikast uppträdt i Allehanda, som, med oförskämd egenkärlek förklarar, att hittills ingen bedömt Ole Bull riktigt, såsom artist och hyilken påstår honom ej vara annat än en intressant genre-spelare, som man då och då men ej för ofta, med nöje kan höra. Han frånkänner honom all egentlig orisinalitet och snille, med ett ord alla egenskaper, hvilka satt honom ensam och oupphinnelig på violin-virtuosernes thron; ty han vill nödvändigt ha honom tillskrufvad i en skola eller sjelf bildande en sådan, ej betänkande, att det sanna snillet tager sin egen väg, litet frågande efter om andra gå densamma eller ej. Strängt taget blir söljandet af ett snilles spår i alla fall också alltid omöjligt. De som försöka det urarta merendels till apan. Sjellva det medel hvarigenom. Bull åstadkommer, så oerhörda och harmoniska effekter, stallets förlngande, vill nämde ester-recensent ej erkänna visom en särdeles stor eller originell förbältring, då, enligt vår mening det största just ligger deri att, med ringa medel åstadkomma det stora. columbi ägg rinner oss härvid ovihkorligt i hågen. På samma sätt skrikes mot Bulls kompositioner, af hvilka man dock ej kan hindra sig att blifva hånryckt. Må man dervid blott besinna huru man, i början af deras uppträdande, äfven utskrek de nu för så stadiga ansedde Mozart och Beethoven, såsom regellösa fantaster. Herrar Musicis afvoghet mot Bull kommer uppenbart deraf, att de sjelfva ville eller tro sig vara och blifva af sina anbängare förklarade för lika stora virtuoser, som han, och derför ej vilja böja sig under hans jästekraft, aldraminst vid ackompagnementet. Andra finna sig särade af Herr Bulls i hela sitt väsende, öppet uttalade fria åsigter, hvilka deremot tillvinna honom ala likstämda hjertan, och de äro ej få. Allt detta skrik emot Olle Bull från Herrar Rosen och konsorter, härleder sig således endast, lindrigast sagdt, från fördomar och afund, och Ole Bull, denna tonernas Svan, behöfver endast doppa sig i deras renande böljor, och sedan från sina vingar utströ de glittrande dropparna, dessa gudomliga ädelstenar, sina melodier och harmonier, för att förtjusa sina åhörare, tysta sina motståndare, dessa musikaliska saducåer och, efter dessa korpars smutskastning. uppstiga lika klar och ren ur de himmelska böljorna.