Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 2

uppmärksamhet, anförtro mig, om ban blef gift, om han lelver och är fader för en större familj. Ebba: Han har ståndaktigt försakat uti sin bedragna kärlek; utan maka framleft sina dagar, men upptlagil såsom eget barn en gosse, hvilken numera en blomstrande yngling, redan sörjt och ärft den bittida hådangångne. Yuglingen är mig — ej obekant. Ottilia: men mig! obekant för mig — min egen son. — Det är min Adolph, mäste vara han. Min ånger har blidkat mitt öde, och himlen benådar mig med en skön lycha, jag finner en vän, sådan som du, — en son, sädan som han. — icke sant, Ebba, jag måste ju tränga fram till bonom, för att få se honom? och får för detta andamål ej sky äfven en Ielge Marmos sälskap. Ebba: Hvem kan klandra en moder, att hon uppsöker sitt barn. Förehalvandet är för sent, alt det skulle kunna fläckas af ett mindre för sigtigt steg. Iag känner deltagande för den slädje, som tyckes knoppa för dig, Jag vill ej bortrifva ett enda hoppets blad utur ditt hjerta; dock med vänskapens klara blick mäste jag varna för öfverilning och ett för häftigt uppträdande. Besinna, att Adolph Norehn ej blott icke anar uti dig någon person med anspråk på hans ömbet, utan att han äfven aldrig lärt sig att ens älska en moder. Ottilia: Ha, du kastar förskräckelsens åskvigg i min själ. Du säger sanning, hans moder har aldrig varit föremål för hans tacksamhet, har aldrig böjt bans barnsliga kärlek till sitt hjerta. Med hvilken trollstaf skall jag åter förvandla denne liknöjde främling till min son! Mitt rop:jag är din moder! väcker ej återseendets jubel,