Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 2

gift, hvar du skall träffa mig. — Sednast i morgon återser jag dig. (Räcker banden till afsked). Ottilia: (med en innerlig blick) Min tacksambet är större, än deu framböres af mina låppar. (De trycka hvarandra händerna. Ebba går.) Marmo: (skyndar fram) Sega qvinnor; eller tåliga qvinaor. som behandlar ett det segaste samtalsämne. Och var denna fatala egenskap ej nog? egde ämnet tillika något oroande, modfållande? Din sköna panna är äter rynkad, dina strålande ögon brinna dunkelt och fåstes skyggt på marken; för knäfveln har den friska beslutsamhet, jag nyss lyckades upplifva hos dig, åter tappat koncepterna? och vill den sjukliga betänkligheten äter smyga sig på dig? Jag fruktar dn fått recidif af grubbleriet. Ottilia: Jag måste ändå gå med dig, Helge, att råka — Norehn. Marmo: Min sann, du tyckes väl hålla dig tappert, då du icke ryggar detta ditt löfte; Mera behöfs; beslutsam liflighet, glädtigt koketteri, fantasirik språksamhet. Att presentera en surmulen syster för min unge herre, det blefve ett otacksamt företag. Ottilia: Hör, Marmo, Du får dock icke, — når jag rätt öfverväger, du får icke hos honom utgifva mig för din syster. Marmo: Har dn hittat på en angenåmare rol för dig? Ottilia: Du skall förmå någon af dina fruntimmers bekantskaper, en äldre matrona — att ställa sig vid din sida, såsom en syster, en moster. Och jag vill auses, som varande på besök hos henne. Marmo: Hvarföre inblanda en fjerde person i vål rangerade spel? Det kommer att göra betydlig afhränning på vinsten. Ottilia: Vinst! Sätt ett pris på din medgörlighet båruti, jag skall uppoffra mina smycken, för att kunna betala din fordran. Marmo: Men jag inser ej nyttan, — ej orsaken.