Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 2

ulan öfverraskning, sörvåning, — misstroende kanske! Ebba: Låt vänskapens förberedande hand undanrodja öfveriaskningen. Närma dig småninsom till din naturliga plats hos den öfvergifna sonen, ty, besinna, dermed, att du lemnade densamme nedlade du en anklagelse emot dig i ditt barns känslor, hvilka måste medlande försonas, innan du kan åska den sonliga tillgifvenbeten. Ottilia: Jag bar förspillt det skönaste tillfälle att ömmast förbinda mig ett oskyldigt hjerta, har asstätt modervärden åt en främmande skölerska. Huru ätervinna det försummade, hvilket nit kan uppväga min visade, känslolösa likgillighet! Ebba: Och ännu mera har du att särsona och utplåna hos sonen, än hans sorebråelser för din pliktsorgätenhet som moder; han är en yngling, uppfostrad vid rena böjelser i stränga seder; hans ogillandes forkastelsedom måste träffa hvarje lättfärdig utsväfning, äfven dina. Ottilia: Hu! det far en iskall flägt öfver mina glada ulsigter. Ebba, är det mitt eget barn, som skickelsen utsett till den hårdaste verkställaren af strassdomen öfver synder? Skulle den sållaste forhoppning blixtra upp i min nöd, endast för att efter sitt hastiga försvinnande låta mörkret hvila på mig med fördubblad tyngd! — Hu, när mitt vanrykte stöter i lur och skildrar modern för sonen, så skall han blygas för blods bandet, och med förbannelsens egg skära sönder det; han skall känna afsky för den famn, Som naturen ämnat att fröjdas främst af hans S