Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1843, sida 1

stanna, för att icke mera skörda en forebrielse, utan ändtligen ocksa en sanufärdig tillfredsställelse, hvilken en nådig skickelse lagt dit, lik en ädelsten i den mörka hemska grufvan. Ån en gång vill jag följa min förre ledsagare vid usla nöjen, ty denne man, — frestaren, som vältrat min skuld på mina axlar, — han är underbart utsedd att omedvetande göra mig — en ljuflig välgerning. Ublbba: Huru förklaras dina ord? Ottilia: Ebba, minnes du Adolph Norehn? Ubba: (rodnande) Hvarföre påminna mig honom? Ottilia: Då oskuld ännu prydde mina behag, vann jag hans varma tillgifvenhet, min första seger ölver en mans hjerta. Ebba: Ab, honom! Ottilia: Uans ädla kärlek knäböjde vid trohetens altare, men min hedniska flyktighet trodde ej på en evig och varaktig sorbindelses salighet. Jag öfvergaf honom — uti honom mera än älskaren, — och tillika med honom — ett barn, Jag syndade på en gång som maka och moder. Ebba: Moder du! — och barnet? Ottilia: Döptes och kallades Adolph. Hvad vet den grymma modern mer derom? Intet. — Men en skön aning sänder en darrande stråle i min själ; jag skall återse min son, snart återse, och skall då känna den renaste kärlekens, moderkärlekens fröjd. Ebba: Adolph Norehu, din son?! Ottilia: Att du kunde befästa min aning, mitt hopp, och säga: denne ynglingh, som med detta namn vistas i staden, är din son. — Du, som trognare följt Norehn med en stilla vänskaps