Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 2

—— — z— m— r igar och vämjes rysande för sitt förskyllda öde Denna Ottilia skulle ej välja hafvets ensliga djuj heller, än den besmittande gemenskapen med köt lets råaste dyrkare? Men ifrån mina ögon är hällen borttagna; jag igenkånner mig omgilver af vällustens snåla trälar, landsförvist ur menni skoslägtets ädlare kretsar. 0, detta var ej må let för min eldiga längtan, för mina yra begär Marmo: Du deklamerar omkull ditt förstånc och alla mina förhoppningar på dig. — Hvad fanken skall man svara på de der storordiga ut ropen. Ottilia: Svara, att du har en panna, fräck nog att yfvas öfver sinnlighetens djuriska stämpel; att du har bröst, fattigt nog på högre begärelser, alt den råa köttsliga lasten fulleligen tillfredsställer dess behofver; att du ej har något deltagandets echo för mina qval. Marmo: Men, flicka, jag kan väl ej vara så befängd och sucka i kapp med ditt sjelfbedrägeris bekymmer och accompagnera ditt inbillade lidande? Ottilia: Att det vore en inbillningens dikt, mitt vanrykte, som visar mig med blygsel och drifver mig ut ur de lyckligas gemenskap, bort ifrån dagens glädtigt oskyldiga förströelser, till nattens vilda, lättfärdiga orgier, mina njuiningars hemska tillflykt! att jag endast uti inbillningen sett kärlekens ljufva fröjd förvandla sig för mig till ett pinsamt raseri, hvari glädjeflickans rysliga belägenhet vet att bringa sitt usla offer! Att jag endast i inbillningen saknade dessa hogre sällheter, som mogna på lifvets träd, lyckliggörande den innerliga vänskapen, de ömma böjelserna! o, alt ändtligen denne man, som