Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 1

Ottilia: Helge Marmo har tvilvelsutan synder beredskap äfven för den ofödda tiden. Marmo: I munkstil taladt: synder, ganska rätt. Åfversatt på ett tungomål för lefnadslusten, hvilket du icke kan hafva öglömt så snart — est (het: roligheter och nöjen, frosseri och vällust för alla fem sinnena. Jag ämnar naturligtvis åt dig ett couvert vid sådant kalas, om jag bara viste, hvar jag har dig. År denna hångsärdighet, denna afsmak för ett muntert lif. hvilken kommit på den förr så slada Ottilia, är den rätt och slätt en själens hinsot? eller är det hela ett qvinnoknep, en mask, under hvilken du plockar förbjudna frukten? — Är det, till exempel, ett sjukligt verldsförakt, som Ia ter dig uppsöka enslighelen här; eller lystenheten eher elt alltför blygsamt rendelvous? — Du gjorde klokast i att vara rälisram, då slapp du mina spionerande frågor, hvilka hädanefier skola blifva lika envise som din nymodiga förbehållsamhet. Ottilia: (tvekar än en stund, träder derpå beslutsamt fram till Helge och fattar hans hand) Helge Marmo! Marmo: Mjukaste tjenare. Ottilia: Ser du sjon der? Marmo: Isall det ej är någon synvilla. Ottilia: Och betänker du hvilka tysta, dolda djup dessa vatten innesluta? På den rena, hvita sandbotten under böljornas glastak, huru stillt, huru lugnt måste ej vara der! och äfven roligt måste det vara uti den korallprydda salen der nere i den vänliga sjön. Eller, tycker du ej? Marmo: Jag får tillstå, att jag aldrig varit dykare. Ottilia: Der är en fristad, säger jag dig, sar J