Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 1

Marmo: Hå, visserligen, det är just frågan: nvad kan du vilja här? (då hon endast fästar en stor blick på honom, fortfar ban efter en kort paus) vore det icke obeskedligt att misstänka dig i dessa dagar, då du valt en af de gamla vestaliska jungfrurna till mönster — och alltså blifvit guds förbannadt dygdig, — vore det ej obeskedligt, säger jag, så — ett litet rendezvous — hvad? ty allting skall ha sin orsak. Alt vandra trånande ut i det gröna och alt smyga sig in i enslighetens dolda sköte, samt undfly sin bepröfvade vän; — sådant vill ha sina randiga skäl. Fördömma mig, har jag icke väderkorn att kunna snoka upp en kärlekens orrlek. Tänker du, min skatt, verkligen behålla din hemlighet ospord ända till domedag? Ha, ha! Ottilia: Ville jag också svara, Helge, skildrå med sanningens pensel driffjädern till mitt handlingssätt nu för tiden, hvilket är galenskap i dina ögon, till min härvaro, hvilken åter är en intrig i din misstanka: — ville jag också tala. — du skulle ändå ej förstå mig. Vi hafva blif vit främmande för hvarandra; mina känslor. mina åsigter äro numera liksom ett språk, del du ej begriper. Och det hemskaste allvaret ifrår mina läppar skulle endast klinga löjligt i dinöron. Lemna mig, lemna mig för alltid. Dt vill skratta, när jag måste gråta. Marmo: Nog skall jag bjuda till att vara si förståndig, ehuru tårar i Dina ögon, — andra än förtrytelsens tårar, äro en otrolig syn, som allt kan förbluffa skrattlusten. Dock, som sagdt jag skall bjuda till att hålla mig munter ända ir i bleka döden, och äfven försöka att skaka up