Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1843, sida 1

FömnkäämERSEAANS SEGER OCH FASA. I AF ELL. Bn lund med utsigt åt sjön. — På soffan under eken der sitter Ottilia, tanksullt lutande huf rudet i sina händer. — Helge Marmo uppträder och kastar en forskande blick öfver Scenen. Marmo: (blir henne varse) Se så, nu har jag henne då, men också uppletad, som en knappnål. Ottilia: (bar sprungit upp) Ah, Helge! — (vill fly, men återhålles af Helge). Marmo: Stanna, min sköna, stanna. Låtom oss befolka ensamheten här, hvartill vi båda just kunna vara lagom. Jag kommer också — Ottilia: Säkerligen icke för det jag begärt ditt sällskap, ty min begäran är i sanning, att du mätte aslägsna dig. Marmo: Alltjemt i ditt återhållsamma lynne? Och skall jag icke mera kunna stämma om detta Iilla nyckfulla hufvud? Icke kunna anslå en enda, vänlig känslosträng i denna sköna barm? (han lägger förtroligt sin arm omkring hennes lif). Ottilia: (med vredens allvar) Släpp, Helge! (hon sliter sig lös) Tre stegs afstånd kunde göra din närvaro drägligare. Marmo: Din lilla satan. Tre steg! Nå ja, — på tre steg bortdör ej ljudet af din tjusande roöst; tre steg skilja oss ej så åt, att jag icke skulle kunna sola mig i dina ögons älskeliga ljus. Ottilia: (föraktligt) Ömklige pratmakare. Om du ej kan tiga, så säg mig, hvad du kan vilja här