Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1843, sida 2

serligen måste Biel, sin pligt likmätigt, vidhålla, att den underdåniga fröjden gällde de sjugefem åren och ej de åttatie, eller rättare att de tu äro ett: men det sker dock icke med all den assurance eller all den förhäfvelse, som mången väntat i anseende till rörelsens beskaffenhet och arbetarnes antal (såsom det heter i Prösnings-Kommitternas utslag). Skälet härtill må ligga i åtskilligt; men iill största delen ligger det säkerligen deruli, att den officiella vältaligheten ansträngde sig på förhand till den grad, att hon föll in i det befängda, och att således ett visst bakslag måste inträffa, en viss löjlighet spridas öfver hela upptåget och handklapparne sålunda blilva likasom litet skamslata. Vissa af de programmer, som utkommo från de lärda korporationerua, innehålla så excentriska och ölverdrisna lossånger, att man visst icke behöfde vara oppositionsman, för att vämjas deråt: och just dessa öfverdrifter gåfvo oppositionspressen ett, ochså begagnadt, tillfälle att något svala den underdåniga enthusiasmen. I fall panegyristerne lossjungit måttliga och — om man än icke bör begära, att de hållit sig alldeles vid sanningen — åtminstone hållit sig någorlunda till hvad som kan bevisas händt och sant vara, så hade oppositionspressens role varit vida vanskligare; men nu arbetades henne i hän. der på det beredvilligasle genom uppdukande al saker, dem den ytligaste forskning genast bevisar vara ingen ting mer och ingen ting mindre än pura dikter. Landets tillstånd före utmålas så dystert, med absolut brist på allt utom anarki, att en djup harm måsle gripå alla, som minnas den tiden och veta, huru grundfalskt hela måleriet är. Tillståndet nu målas åter så ljust, att alla nationens mest sanguiniska förhoppningar synas vara, icke blott uppfyllda, utan öfverträffade, och det i samma Ögonblick då en stor del, ja pluraliteten af nationen beklagar sig, just att inga af dem blifvit behjertade, att alla gamla missförhållanden, alla gamla band på nationens kraft fin nas qvar. Och genom hvilka medel framställas dessa underverk (diktade såsom mängden dylika) att hafva blifvit srambragta? — Man måste draga på munnen, om icke sorg vore den öfvervägande känslan. Då Gustaf Adolf den Store såg folket falla på knä och vilja kyssa hans kläde-sall, bäfvade hans stolta och ödmjuka hjerta; han anade någon olycka, såsom straff för detta förgudande. Han hade dock förljenat att förgudas, om någonsin en dödlig förtjenat det, och tillbedjandet var instinktlikt, var en oemotståndligt frambrytande känsla hos folket; likväl bälvade han. Nu tyckes man icke bälva för sådana småsaker som att emotlaga, icke ens för alt tillställa sorgudning; och de, som hälva derför, äro åtminstone icke de, som iillställvingen gäller. -—-— 1 1.2.. oo Rn — D