Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1843, sida 2

aktade icke på de båda damernas upprepade ängsliga rop, och hade redan med flera shickliga stenkast satt härdt ät hunden. Det arma djuret upphann ändteligen skrikande slottsgärden, och grefvinnan skyndade, att öppna dörn till sitt rum för hans räddning. Men knappt hade hon insläppt det blödande flämtande djuret, och hastigt framhållit ät honom en talrik med vatten, dels till vederqvickelse, dels för att pröfva, om han verkligen vore galen, förr än gossen med ett blossande rödt ansigte stod framför henne i rummet och med gnistrande ögon och knytna nåsvar begärde hundens död, som så illa bitit hans far! Den böhmiska grefvinnan, som under sin vistelse i Sverige fullkomligen lärt sig landets språk, bemödade sig att lugna den uppretade gossen, och sökte att locka hunden bort, som jemt ville springa upp emot honom. Men djuret lät icke afbålla sig, sprang vänligt upp emot gossen, och denne, som i början tycktes vilja förnya striden, blef, då grefvinnan kallat hunden vid namn, plötsligen stående liksom i en dröm och upprepade långsamt: Fidele! Fidele! Slutligen kastade han sig på knä, omfamnade hunden och ropade: Ja, du är Fidele, min älskade gamle Fidele! Ilvar är ditt stora slott, hvar är den vänliga frun, som lekte med oss? samma ögonblick trädde en ijenare in i rummet och anmälde att den karl, som blifvit biten as hunden, önskade inträde. Den böhmiska grefvinnan befallde att genast föra honom in, medan hon lät gossen gå in i ett sidorum; knappt hade bonden satt sin fot in i rummet, förr än hon på stunden igenkände de öfverallt få