Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1843, sida 2

måls närmaste slågtiug tillhörande cexendom, der hon först efter flera dacar återkem till sans. Slägtingarne anvinde väl all sin meda, att uppspana det röfvade barnet eller all få nagon underråättelse om detsamma; men tyvärr erhöll man licke annat än dess blodiga jacka, hvilken man lunnit ett stycke ifran det förstörda slottet; häraf gjorde man den säkra slutsaltse n, alt solda ten efteråt måtte hafva mördat barnet. Det blef emellertid oförklarligt, kvad bevekelsegrunden kunde varit till en så rysansvärd gerning. Något annat spår af barnet var ingestädes att finna, och äfvenledes hunden hade försvunnit. Den olyckliga medren nedsjänk i en djup, ända till sinnesrubbning gränsande svårmodighet, och blef af slägtingarne insatt uti ett kloster, för att här skötas. Men de af henne sordom alvisade kusinerna togo nu med hanloje och den största känslolöshet hennes aflidne gemåls gods i besittning; genom gossens numera icke längre tvifvelaktiga död tillföllo dem de stora stamgodsen, medan gefvinnan endast erhöll en obetydlig pension. Sedan den olyckliga, genom den i klostret erhallna sorgsälliga värden, efter några års förtopp åter tillfrisknat och tankan på hennes barn med större lugn sramställt sig för hennes själ, började hon allt mera att tvifla om dess verkliga död, emedan kon icke kunde upptåcha någon grund, hvarföre den svenska soldaten skulle röfvat hennes barn, sor att sedermera ,ulölva en så omensklig illgerning emot det, och hon beslöt derföre, lifvad af ett oöfvervinnerligt hopp, att resa ifrin land till land och att icke hvila eller rasta, förr än hon funnit antinven sitt barn eller — sin even eraf. köfvarens