iftvisa. så mycket snarare, som drottningen, sjelf qvinna, icke lit beveka sig al qvinnotarar. Grelve Torstenson låt bärpa öfverlemna drängen jemte hunden åt vakten, ledde den bedröfvade grefvinnan in i sitt kabinett, och förklarade henne, att han, om hon icke kunde understodja sin ansökan genom gilligare skäl, till sim stora ledsnad måste afvisa densamma, emedan hunden nu uten all fråga voro Jrängens egendom, och aft hon icke egde att återsordra densamma, äfven om ban under kriget, till och med af dess nuvarande ezare, med våld blifvit röfvad ifrån henne, emedan soldaten egde verklig egande räit till det byte. han i siendens land gjort: bå nu grefvinnag vid dessa ord utbrast i tårar, tillstod ståthållaren henne öppet, del han omöjligt kunde tro, alt hennes sorg endast hårrörde af kärlek till en hund, emedan hon såsom en ung dam nog skulle finna andra före mål, vid hvilka hon kunde fösta sitt hjerta: men att har snarare hyste den åfvertygelsen, det en hemlighet måtte ligga till grund för hennes önskan att återfå hunden, och att han önskade, det hon ville hedra honom med sitt förtroende, för alt sättas islånd att med råd och dåd kunna bistå henne. Grefvinnan tillstod då, alt hans skarpsinnigbet upptäckt den sanna grnuden, och dröjde deriföre ej heller längre, att yppa sin djupa smärta för ståthållaren, så myckel mindre, som han sjelf under loppet af kriget gifvit en medelbar anledning dertill. Uon berättade honom derpå följande: Då svenska armeen under fältmarskalk Toretensons befål, efter hans Merfva återtåg från