len, och berättade, att han for längre tid selan köpt honom af en obekant flicka, flera mil från Stockholm på en genom en skog förande andsväg, uppgaf såsom skäl till sin vägran de manga och sällsynta konster, hvilka hunden förstod att göra, och försäkrade, att , sedan ryktet om len kloka bunden spridt sig, de främmandes anal i hans busbondes gästgifvaregård ständigt ökat sig, jemte drickspenningarne, hvilka han för hundens skull erhållit, och som längt öfvergingo den honom af krefvinnan erbjudna summan. Han slutade ändteligen med den bestämda förklaringen, att hunden tillhörde honom, alt han lika så litet ville sälja honom, som grefvinnan vore i stånd till att bevisa sin egande rätt till densamma. Jag skall genom det oskåliga djuret sjelf visa er, att det tillhör mig! sade grefvinnan, och knappt hade hon kallat hunden vid dess verkliga namn Fidele, förrän denne, uppbjöd alla sina krafter att slita sig lös, till dess slutligen karlen, så mycket han än ansträngde sig att fasthålla hunden, måste, biten i armen, släppa honom fri, då han skällande och tju ande sprang upp emot grefvinnan och på hennes vinkar och ord genast utförde flera af de konststycken, han i sordna dagar lärt. Gresvinnan tog djuret på sina armar, smekte det och besvor ståthållaren på det mest rörande sätt, att genom sitt anseennde och sin magt hjelpa henne att återfå sin hund. Drängen deremot återbegärde sin esendom, anlitade stathallarens skydd emot det fråmmande fruntimrets tilllagsna anspråk och hotade slutligen att omedelbart. vilja vända sig till drottningen, hos hvilken han säkert skulle erhaila