Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1843, sida 2

Stockholm d. 43 Febr. (korrespondentartikehj. Iidningarne käbbla om verhliga betydelsen af den stora hörssesten: huru vida den gällde de Åttatie eller de Tjugefem. Uppriktigt taladt, så torde ingen af dem, som egentligen bedrefvo saken, hafva menat någotdera, eller rättare icke förmått eller besvärat sig med alt göra någon distinktion mellan de båda meningarna. Alt lysa och bjuda utgör Stockholmarens högsta ärelystnad. Ju förnämare folk han får till sitt bord, desto lyckligare är han; och icke faller det honom in att grubbla öfver, i hvad förhållande ban står till den bjudne förnäme; ban är nöjd, blott han kan säga, all han haft honom hos sig, och att kalaset varit hej dundrande. Då den enskilde Stockholmaren icke kunde hoppas att se hos sig Konungen och hans familj, så var han dock förtjust alt, såsom en fraktion af den Kollektiva Stockholms-borgaren, få såsom gäster emotlaga och traktera de höga föremålen.? bet är ju ändock hufvudstads-borgaren ensam, som vid ett sådant tillfälle kan få den äran; och det vore ju orimligt, om icke han skulle taga ut sin söreträdes-rätt! Dessutom — att i siden och sammet och juveler lysa bredvid hofdamerna! alt få dansa kanske med de Kunglige! 0, det är värdt en hel lifstid, om man än skulle försvärja att aldrig göra någon dislinktion! Det är ju, ioch för sig sjelfl, redan en distinktion; och hvad betyda de distinktioner, man tar ur logikan, mot dem man bär på bröstet! Sålunda, då de båda partierne gräla och det ena ropar: det var de Attatie, det andra: det var de Tjugefem; då kan man med tämlig. trygghet skratta åt dem bägge. De hafva begge orätt och begge rätt; och detta är fullkomligt synonymt.