Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1843, sida 2

lHmfryno i Bankomynt. Af förestående upgiffer synes huru denna vetenskapliga Institution blifvit omfattad med den största välvilja. Denna påkallar varma och vördnadsfulla tacksamhets betygelser, åtföljda af den önskan. att fortfarande ynnest och välvilja måtte öka sam. lingarne och penningetillgångarne; hvarigenom det allmänna intresset samt den enskilda uppmärksamheten säkert med belåtenhet skola följa framgången af ett företag, lika hedrande. som i sin våg nyttigt för vår, i så många andra af-eenden. så utmärkta stad. a Götheborg i Febr. 1843. Hvad som på vissa håll mest synes väcka glädje, är ankomsten af de två ryska ambassadörerna. Detta anförer Minerva såsom ell ovederläggligt bevis på, huru väl svenska. regeringen står hos de öfriga europeiska magterna, ett talande prof på deras vänskap och aktniug. bet är imedlertid underligt nog, alt här icke kom lyckönsknings-ambassad frän något annat håll; och en och annan undrar, om icke Ryssland hade uppdrag att gratulera å samilige magternas vägnar, och om det icke kunde vara jnst derföre, som det kom två utskickade på en gång. Grufligt illa — för att nu tala allvarsamt — begriper Minerva sin politik, då hon fröjdar sig öfver denna händelse och lägger så stor vigt på just den. Ankomsten af en lyckönskningsambassad från England, Frankrike, ja Preussen eller Danmark, skulle hafva gjort ett det angenämaste intryck hos svenska folket; men den der ömsesidiga kurtisen just med Ryssland företrädesvis, med Ryssland ensamt (det sednare anses alltid som en följd af det förra), ingilver hvarken glädje eller stolthet hos nationen. Hennes sympathier ligga åt helt andra håll; och om hon än inser, alt Sverige icke kan ställa sig i et siendtligt förhållande till den östra grannen, så vill hon dock icke derföre förlika sig med den tanken, alt all vår diplomatiska ömhet skall concentrera sig omkring ett föremål, som hela vår historia, så gammal som ny, lyckats att göra till det för svenskarna minst angenäma af alia. I stället för att ambitionera en lyckönsknings-ambassad just derilrån, hade vår regering kanske bordt undanbedja sig den och. låta förstå, att den vore oändligen välkommen, i sall den komme i sällskap med slera, men att, om den komme alldeles ensam, skulle dess närvaro blott väcka obehagliga jemsörelser. Vi äro alldeles öfvertygade, att ingen menniska, åtminstone i landsorterna, tänkte på dylika ambassader vid festen, eller skulle hafva undrat, om ingen kommit; men då nu en kom, begynte man att göra kombinationer och jemförelser, som fullt ut borde uppväga glädjen, i.fall vederbörande någonsin kunde förmå sig att begripa svenska folkets tankar och känslor. Man predikar för oss i hvar handvändning, att vi bafva fred, och att vi hast den längre än nagonsin. Men folket underlåter icke att fråga: hurudan är då denna fred? Består bon i vänskap med alla? I en så opartisk neutralitet, att vi en gäng, då freden iche längre kan libehållas, hafva fullkomligt fria händer att vända oss hvart hän vi finna fordelaktigast, med säkerhet att blifva med samma sympalrhi mottagne der, som på något annat håll? Krig söras icke blott med kanoner och bajonetter ; de soras stundom — och just nu är det mera förhällandet än någonsin — ännu mera fsorbittradt med intriger, chicaner, förargelser, tulltakor, etikeltsgräl. Att i detta afseende äga fred ir äfven en herrlig sak; och den lyckan vinnes hufvudsakligen genom en högsint opartisket, genom det förståndet att icke låta personig sympatbi eller motvilja, tillgifvenhet eller svoghet mot. politiska parti-theorier inverka på ilt förhållande till den ena eler andra naionen, med ett ord genom den aktning, man örstår med dessa medel förvärsva sig På alla väll. t r Har Sverige en sådan fred? Har det i dena mening en allmän sred? Svaret på denna råga skulle blifva vidlystigt; men allmänheten aar samlat och samlar ännu dagligen materilier dertill, uti en hop sacta, dem diplomatien väl vill dölja, men som ändock stundom kymta fram. Resultatet af observationerna är, tt Sverige i afseende på sin politik måtte beinna sig i ett onaturligt: läge, i konstlade förindelser, som omöjligen kunna bära sig i länglen, då den af geografi och folklynne (så när ade vi sagt: folk-race), af historia och insti-Ä