Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1843, sida 2

Men vid frusna popa Ser han midnatts-soPn. På sin skida han Nya vingar fått. Smickra ej kan han, Men välsigna blott Och. bland suö och ljung, Sjunga för sin Kung. En Norrman. (Mel. Der holdtes Ting i Opsloe By) Från Dovrefjäll jag hälsning bär. Från bröder bakom berg i vester. Der firar Nore. Svea här, Med samma tjusning samma fester ; Ty Hjelten med ett handslag bar, Förenat Nordens tvillingpar. Kring Stockholm som kring Aggerhus, Kring Östersjön, kring Vestervågor, Sig hvälfver himmel lika ljus Med Carlaragn och Norrskenslågor. — Och fria männer veta bäst, Att hHungens det år folkets fest. En Morakarl. (Mel. Gammal Dalvisa) I Halarne bodde, i Dalarne bor Bland armod än Trohet och Åra: Ett slägte, som häller den ed, som det svor. Och pilar i vapnet ses hära. Det blandar med bark icke sällan sitt bröd. Men mäktige Herrar dock funno sitt stöd Hos fattiga männer i Dala, Och Engelbrecht. Wasa, — vi hörde dem till, Vi följde dem tappre i striden: Vi följe CARL JOHAN, om Han det så vill Dock tacke vi Honom för friden. Da röjes vär skog och då vexer vär skörd, Och arbetets glädje blir då icke störd För lyckliga männer i Dala. 7 En Soldat, (mell chör.) (Mel. ur Svante Sture och Märtha Lejonhufvud. Soldaten han äl-kar sin Kung och sitt land, Glad lifvet för bågge han vågar. Och, ära i bröstet, musköten i band, Mot tusende dödar han tågar. i Svenskt mod och Svenskt siäl ta så lätt icke ros Den Svenske soldaten ban finns på sin post. Wer da? — det år Svensken som frågar. Och skallar trumpeten till uppbrott, — väålan, Stridsrustad står Nordmanzallären. Den vet hvilken Hjelte, som grånad för an, Och Leipzig den minns — och Grossbeeren. Ja! kommer vår ovån i skotthåll en gång, Det har ingen fara, fast freden är lång, Ej klicka de Svenska gevären. En Bergsman och en Sjöman. Vexel-sång. (Mel Gammal Folkvisa. Bergsmannen. Svänger jag hammarn i djupaste schakt. Natten blott ser mina tankar; I Men af den malm, som i dagen jag bragt, l Smider dock Hoppet sitt ankar. Sjömannen. Ankar jag lyfter. Mig hafvet känns vid, Gulblå är flaggan i stäfven. Vikingar voro från urminnes tid Fädren, — och jag är så äfven. Båda. Kraftiga mån fordrar berget och sjön, Veklingar hort! det är regel. Vatten och berg famna Skandiska ön, Lefve värt jern och rärt segel! I En Wingåäkersflicka. i (Mel O Wermeland, du sköna, ÅKe. Der Strömkarlen spelar för skog och elfver blå, Min gamle faders stuga år belägen; Men skogarna en-a, och till hvarandra då Om Svea tolk de hviska mången sägen. Det folket det är godt i sia innersta rot, Och går man det. till möte, så kommer det emo Och så man vinner mer än halfra vägen. Jag är väl blott en ringa Wingåkersflicka jag, Att sjunga hvarken ombedd eller tvungen; Men jag vill äfven qvåda min enkla sängi da Och vore det också för sjelfva Kungen. Den kungen han är tapper, den kungen han ärgod; k Nu bar jag sjungit visan så godt, som jag förstod: bu Af andra må den bättre blifva sjungen! Recitativ. Nu kommen, vänner! innan festen når Sitt slut, och dagen afsked af oss tager, Se midt bland oss vår Konungs bild ju står, Så kransom den med eklöf och med lager! i Chör. (Omkring Konungens buste.) (Mel. God save the King) Lager och ekhklöf tag, i Kung! på Din silfverdag i Hä af var hand! ; Krona i gyldne glans i Skönare aldrig fanns, j Än denna folkets krans: I i Härlek den band. En ensam röst. i Kärlek bar bundit den, Binder den om igen, Vinter och Vär. Åren som dagar fly, Osedda dagar gry; Trohetens nyår-ny Glänser hvart år. Gud! skydda landets Far! Qsällen, af stjernor klar, An mot oss ler.