Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1843, sida 2

N: hpHUUHHCIUIS Duste Slutade det hela, under verser på melodien af gamla Folksången, i hvilken publiken instävide. — En mer animerad afton kan man ej minnas inom vär Svenska Theater. Man kände, att den var Svensk. — Den vackra Salongen var rikt illuminerad. l PROLOG l till Operan Hedinand Cortez. I Med jubel öppnar Konsten sina salar, Vid Folkets fest ej den kan vara stum: Och glädjens echo ifrån berg och dalar Vill höras äfven ifrån detta rum. : Till säng blir här hsart ord på häfdens tunga, : Allt Sannt, allt Stort, sig här i bilder klär, l bilder, evigt sköna, evigt unga, Och när, som un, ett Folk star upp att sjunga Sin Konangs glada lof, det minst kan sab nas här. Här uti konstens ljusa tempelgårdar, Der sjelf Han lyst kring Sanggudinnor frid, Och der än CARL med samma huldhet vårdar Hvad GUSTAF byggde åt sin glida tid. Om Konsten än i dessa salar andas, Hvem, om ej flonom, tacka vi derför? Och nu, då minnesdagen festligt randasPär tacksamhet med brödrafolkens blandas, Och det är deras tröjd, i vår man ser och hör, Svart mörkret låg en gång kring sosterjorden, Och i den Gamles hand var spivan tung; Da bad till Södern så den höga Norden: Gif mig af dina bjeltar en till Kung! Och Södern svarte: Jag har mänga söner, Men har blott en, som är din krona vård: Ren länge krigarns lager Honom kröner. an folkets Man förstar Han folkets böner: Hans biick en ljungeld är, en seger at Hans svärd. Och bjelten kom till Nordens fria slågte, Der Aran städs en infödd landsman var; Och sina kronor det ät Honom räckte, Och ren Han dem ett fjeradels sekel bar. Nn, attiarig. ser Han solen -Krida I Mot vesterns dalar uti stupad sart; I Men ränlig glans dess sista strålar sprida, I Ty Hoppet mognadt står insid Hans sida, Och ur en. framtids moln le morgonstjernor klart. Syn, såsom denna, såg ej ofta verlden, Fest. såsom denna kommer icke mer: — En Söderns hjelte, som bar bortlagt svärden Och ser. som Kung i Nord, sin sol gå ner: En manlig Furste, som den gamle stöder, En hjelteftt med hoppets friska drag, En blomsterring af fyra unga bröder; — Och nu vi fråge länderna i Söder, Om de en tafla ha, så skön, som vår i dag? Det sågs, att förr, i ett af dessa länder En högsint yngling ofta ensam gick, Och läste i en bok, på Adours strånder, Med sällsam aning och med taukfull blick. Men boken, vid hvars blad hans öga dröjde, Och som så mäktigt eldade hans mod, Och söm så underbart hans pusar höjde, Den bokens innehåll en dag man röjde: Fernanda Cortez? lif — så på dess titel stod ) Han låste om hur, denne, blixtens like, En skuggans son, af egen bragd blef stor, Vann solens laud, vann Montezcumas rike, Och på en Ocean till segrar . for. På brann hans unga kind, haus öga blånkte, Och röster ropte: blif. dn större Du! Och stora tankar i hans själ sig sänkte, Men hvad han drömde, hyad han hemligt tänkte. Det visste ingen då, men Häfden vet det nu Och se! då hår nu land och stad sig gläder Pa. jubeldagen af sin Konungtest. Fram åter Mexikan-ke segrarn träder, Och blir på Nordisk skadebana gä-t. t Kungars Nestor krans af honom räckes: UU Tag den! Du fyllt din ungdomsdröm, ditt hopp. Så hägrar morgonsyn, då qvällen slåckes. Han bjelten väckte: det är Han, som våckes Ur grafvens skuggor nu, och här skall träda opp. NATIONAL-DIVERTISSEMENT. Hymn af folket. Du, som med krans af stjernor hjessan kröner I seklers sekel, — stoftets hyllning tag! Du länge skyddat har åt Nordens söner En Faders hf: Du hörde deras böner, Så bör ock deras glada åaf i dag! Från viuterlanden opp till solens flöden vär lofsång stige i förenta ljud! . Din vink ger lifvet, och Din vink ger döden, Du hvältver Kungars, hvälfver folkens öden, Beskydda Suerges Kung och folk, O Gud! . Chör. Hell Dig. CARL JOHAN! — På silfrade håren Bär Du än kronav, som räcktes Dig fritt. Bragder och mödor Dig följde i sparen. Men ej blott: mödorna vexa med aren, Kärleken åäfven: — dess välde är Ditt. i Hell Dig, CARL JOHAN! — I kraftiga handen Bär Du åän spiran, som folket Dig gaf. Tid kan ej lösa de eviga banden. — Fria sig spegla de Nordiska landen an i de fria, de Nordiska haf. En Bonde (i skånsk drägt). . (Mel. Neckens Polska). Svenska bonden ärfde Svenska jorden, Men han ärsde ock fådrens sinn, Stor i handling, aldrig stor i orden, Lägger han sig om trohet vinn. Plogen vänder han med kraft ån lika seg, . Herre är han sjelf uppå sin ärtda teg, Ej på Tinget hans ord är falt, Men evigt älskar han den Kung, han valt. Se, från Lappland ända uer till Skåne, Samma idoga, raska nit! Årets vext bestäms af sol och måne, Och dernäst utaf bondens flit. Ren ur smälta drifvor skjuter grödan ung, fv — 2 e A 1 . . a av l ——