Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1843, sida 3

— — —— — —— Var —, kunde —, blef hon så rädd? Ack, Reimers tänker så styggt om mig alltid ! Hvad vill det säga? Det är ej sannt! LNeka ej för sådant, Reimers kan ej tåla mig och tycker, att jag är delig på alla vis. l helsvete, huru kan Helen påstå —?! Men alt jag är stolt och känslolös och kall, det ör obesbedligt förtal, så mycket kan jag säga rent ut till Reimers innan han flyttar. För ofrigt ma Reimers förakta mig, jag kan ej hindra det. Ja så, bar någon örontasslare till kanalje ljugit, att jag skulle tycka illa om Helen? — Da förtjente jag den missaktning, som nu måste kränka mig, ty jag uppskattar med varmt bjerta Helenas dygder och skönket — och uppskattar dem rättvisligen så bögt, som någon annan kan göra det. Min bästa, min högsta förboppning var att vinna mamsell Hämsels gunst genom ett slitiet och stadigt uppförande. Jag-kan gerna uttala, bvad Helen längesedan märkt på mig; ty, ådrager jag mig också skamligt löje, så — jag reser i morgon. Aldrig har jag märkt, aldrig, att Reimers brydde sig om mig. Och man reser icke heller iran den man tycker om. Jo, en sorsmådd kärlek drifver en ut j verlden, med sårtviflan bort ifrån den man öjskar. Oh, bade ledsenheten fuktat Helenas öga blott en gång af de minga, som jag sagt, all jag mäste vandra, — då skulle mina fötter aldrig bara mig härifrån, Men nu kunde jag finna, huru likgiltigt det var för Helen, om jag stan