invid honom, då han modiat beshyddande samnade henne och beslutsamt blickade omkring efter faran. För deras fötter rullade i smutsen ett ljudföllt, lefvande, underligt klot; delade sig dock efter nnara ögonblick i tre länesträckta, grhvita tingestar. hvilka i en handvändning rusade till vägs hsar och en pa sina tyra fötter och försvunno på olika holl i respektitva kallartnl. Det var hattor! — ropade den unge mannen — felle de satans djuren på telen? Var det kattor? kors! — stanimade hon, hemtande andan. — De sprungo tätt förbi mitt ansigle, jag blef så radd, jag kunde ej begria — —? De kommo kusvudstupa ned ifrån taket. Bestarne betos så ilsket att de glömde buru trengt utrymmet var i rännan deruppe. De dumma krenuen skrämde oss emellertid lojligt nos. Forlat mig att jag barnsligt flyktade till Reimers. Och fär jag tacka så mycket för det Rein:eis tienslvilliet, — vänskapligt — jo, för det HReimers ville skydda mig. Vet är ej vårdt att tacka för. Åh ja, aldrig vill jag visa mig särande, ouppmärksam och liknöjd för andras vänlighet. Verkligen icke? icke mot någon? I stället för ett tydligt svar, förnam gesöllen hofsqväsda snyftningar. — Flickan, i hvilkens bröst stridisa känslor linge tillreät ett tåreutbrott, bade genom skräimseln förlorat sin sjelibeherrsbnina och föll i tiktist ohejdad gråt. Hivad i all verlden gi ser Velenz Bon grat rött hafstigi, hvilket ejor-e ledsagaren både förblullad och bekymrad: